| Summary: | Teaterlärare på gymnasiets estetiska program har mycket knapphändiga nationellabeskrivningar och betygskriterier för teaterkurserna de undervisar i. Frågan är hurteaterlärarna under dessa omständigheter utför sitt bedömningsarbete.I studien undersökts med hjälp av kvalitativa intervjuer hur två teaterlärare bedömer ochbetygssätter sina elever i scenisk gestaltning. Som orientering ges en genomgång av betygensutveckling i skolan från relativt/normativt till ett mer formativt, elevorienterat system. Sedanföljer en kort belysning av för- och nackdelar med formativa och summativa betygssystemoch om den oenighet som funnits inom skolvärlden om vilket system som skall råda. Meddetta som bakgrund presenteras undersökningens resultat.Lärarna vilar sin bedömning på fyra ben: Skriftliga bedömningsverktyg, den egnaerfarenheten, stöd från kollegor samt elevernas reflektioner över sitt eget och sinaskolkamraters arbeten. Av de olika bedömningsverktygen är den egna erfarenheten detviktigaste, genom vilket de andra tolkas. Exakt hur bedömningen går till är det svårare förlärarna att förklara. I uppsatsen tolkas det som ett uttryck för ”tacit knowlege”, en tystkunskap, en hantverksmässig, ordlös kunskap, som bäraren kan ha svårt att beskriva i ord.När bedömningskriterierna i de båda teaterlärarnas verktyg jämförs med de nationellabetygskriterierna, visar det sig att teaterlärarna är mer inriktade på att bedöma elevensförmåga att samarbeta med andra, än vad som ges uttryck för i de nationellabetygskriterierna.Under intervjuerna framkommer vad lärarna lägger stor vikt vid i bedömningen. Det ärtydligt att de båda är processorienterade (formativa). En av lärarna förklarar: ”Då tittar jag pådet jag faktiskt ser, samtidigt som jag tittar i backspegeln, hela tiden. Då kan jag bedöma enutveckling”.Undersökningen ger ett mycket intressant resultat: trots att lärarna inte i detalj kanformulera sina bedömningskriterier, vare sig inför sig själva eller för eleverna, så kvarstårfaktum att elever och lärare till största del är eniga om betygssättningen, och som en avteaterlärarna uttrycker det: ”Till 98% är vi överens”.
|
|---|
