| Summary: | Språkliga uttryck för personreferens kan realiseras på många olika sätt, och hur dessa uttryck struktureras är beroende av ett flertal faktorer, såväl språkinterna som språkexterna. I regel utgörs de referentiella uttrycken av nominalfraser i form av egennamn, personliga pronomen eller substantiv, samtliga med eller utan attributiva bestämningar. Men hur har personreferens uttryckts genom svenskans historia? Och vilka faktorer har egentligen haft en inverkan på valet av refererande uttryck? Föreliggande uppsats syftar till att kartlägga bruket av personreferens i fornsvenska och äldre nysvenska i handskriften Arboga stads tänkebok åren 1452–1552, samt att ur ett informationsstrukturteoretiskt perspektiv diskutera vilka inom- och utomspråkliga meka-nismer och kommunikativa kontexter som har påverkat skrivarens val av uttryck. Vidare syftar undersökningen till att blottlägga eventuella diakrona, synkrona och geografiska skillnader i realiseringen av de referentiella uttrycken. En aktuell avhandling om Stockholms stads tänkeböcker har därför fått ligga till grund för en jämförelse mellan de två städernas tänkeböcker. Slutligen är en av målsättningarna med uppsatsen också att bidra till diskussionen kring framväxten av en eventuell, ny kanslispråklig skriftbrukstradition. Utfallet av undersökningen visar att språkliga uttryck för personreferens realiseras olika beroende på textens kommunikativa funktion. Realiseringsmönstret ser olika ut i tänke-böckernas olika ärendekategorier – ärenden av mer narrativ karaktär tenderar att innehålla en högre grad av pronominalisering, medan de rent administrativa ärendenas funktion ofta fordrar en tydligare bestämning av referenten genom framför allt egennamn och attribut som patronymikon eller yrkesbeteckningar. Resultatet visar också på en tydlig diakron förändring, och på en skillnad mellan Arbogas respektive Stockholms stads tänkeböcker som möjligen är geografiskt betingad. Den stora förändringen över tid sker mellan undersökningens två sista nedslag, 1527 och 1550–1552; en tydlig nedgång syns hos egennamnen medan pronomen-bruket ökar markant, vilket tyder på att en förändring har skett i kansliverksamhetens skriftliga produktion.
|
|---|
