| Summary: | Forskare och myndigheter runt om i världen enas idag om att stora mängder mikroplast ackumuleras i världshaven och att dessa kan tas upp av olika levande organismer. Mikroplaster definieras ofta som plastpartiklar mindre än fem millimeter och kan härstamma från olika mänskliga aktiviteter. Majoriteten av all plast som har producerats finns idag i deponier eller i naturen. Eftersom flera studier funnit att plastadditiver lakas ut ur deponier tros lakvatten från deponier vara en potentiell källa till mikroplastutsläpp. I denna studie undersöktes förekomsten av mikroplaster ≥ 100 mikrometer i behandlat lakvatten från åtta avfallsanläggningar i Sverige: sju med deponi och en utan deponi. Lakvatten från avfallsanläggningarna filtrerades genom filter med porstorlek 100 mikrometer. Partiklar på filtren inspekterades under ett stereomikroskop och undersöktes sedan med ett smälttest för att kvantifiera antalet mikroplaster. Även referensprover med kranvatten som genomgått samma provtagningsprocedur som lakvattnet analyserades för att se om mikroplaster från andra källor än lakvattnet kan ha påverkat lakvattenproverna. I lakvattenproverna från avfallsanläggningarna med deponi återfanns mikroplastkoncentrationer mellan 0 och 2,7 mikroplastpartiklar per liter. I referensproverna återfanns mellan 0,2 och 1,7 mikroplastpartiklar per liter. På grund av liknande koncentrationer i lakvattenproverna och referensproverna gick det inte att säga om mikroplasterna fanns i lakvattnet eller om de enbart kom från på kontamination vid provtagning och analys. Resultaten indikerade därför att behandlat lakvatten från avfallsanläggningar med deponier innehåller låg eller ingen halt mikroplast ≥ 100 mikrometer. Avfallsanläggningen utan deponi som undersöktes i studien var en sorteringsanläggning. Från denna anläggning återfanns mellan 2,3 och 4,2 mikroplastpartiklar per liter i lakvattenproverna medan motsvarande siffra för referensprovet var 0,2 mikroplastpartiklar per liter. Skillnaden mellan mikroplastkoncentrationerna i lakvattenproverna och referensprovet indikerar att mikroplasterna eventuellt berodde på avfallsverksamheten. Därmed är det möjligt att mikroplaster från andra avfallsverksamheter än deponering eventuellt kan släppas ut med behandlat lakvatten. För sorteringsanläggningen togs dock enbart ett stickprov. Därför krävs ytterligare studier på sorteringsanläggningar behövs för att bekräfta resultaten. Mängdberäkningar baserade på de uppmätta mikroplastkoncentrationerna, antaget att mikroplasterna fanns i lakvattnet, indikerar att eventuella utsläpp av mikroplaster ≥ 100 mikrometer via behandlat lakvatten från svenska avfallsanläggningar med deponi maximalt är i storleksordningen tiotals kilogram per år. Detta innebär att behandlat lakvatten från avfallsanläggningar är en obetydlig källa till mikroplaster i förhållande till andra mikroplastkällor i Sverige. === Researchers and authorities worldwide recognize the substantial accumulation of microplastics in the oceans as well as the uptake of these microplastics by various living organisms. Microplastics are often defined as plastic particles smaller than five millimeters and can originate from several anthropogenic activities. The majority of all plastics ever produced are accumulated in landfills or the natural environment. Since studies have found plastic additives in leachate from landfills, landfill leachate is thought to be a possible source of microplastic emissions. In this study, the occurrence of microplastics ≥ 100 micrometers was examined in treated leachate from eight waste facilities in Sweden: seven with landfills and one without. The leachate was filtered through filters with a 100 micrometer pore size. Particles on the surface of the mesh were examined under a stereo microscope and then further investigated by a melting test in order to quantify the number of microplastic particles. To see if the leachate samples might have been contaminated with microplastics from other sources, reference samples were analyzed by letting tap water go through the same sampling procedure as the leachate samples. In the leachate samples from the waste facilities with landfills, microplastic concentrations between 0 and 2.7 microplastic particles per liter were found. In the control samples the corresponding concentrations were between 0.2 and 1.7 microplastic particles per liter. Due to similar concentrations in the leachate and control samples, it was impossible to determine if the microplastics originated from the leachate or came from contamination via sampling and analysis. The results of the study therefore indicate that the microplastic concentrations in treated leachate from landfills are low or even nonexistent. The waste facility without a landfill in the study was a sorting facility. At this facility, microplastic concentrations between 2.3 and 4.2 microplastic particles per liter were found in the leachate samples. In the control sample the corresponding concentration was 0.2 microplastic particles per liter. The difference between the concentrations in the leachate samples and control sample indicate that some of the microplastics might have originated from the leachate. Therefore it is possible that other microplastics from waste activities than landfilling can end up in the leachate. However, this result is only based on one sample. Studies including more samples from more sorting facilities are needed to confirm these results. Mass calculations based on the microplastic concentrations, assuming that detected concentrations originated from the leachate, indicate that if microplastics ≥ 100 micrometers are emitted through the leachate from Swedish landfills the maximum emission is only a few tens of kilograms per year. This makes treated leachate from waste facilities insignificant in comparison to other known microplastic sources in Sweden.
|
|---|
