| Summary: | Två screeningmetoder för identifiering av barn med språkstörning vid 2½ år eller 3 år används vid barnavårdcentraler i Sverige. Metoderna som har stöd i forskning granskades och jämfördes med varandra framförallt med avseende på validitetsmått. Av granskningen framkom att de skiljer sig åt både avseende populationsstorlek, statistiska metoder, tillvägagångssätt att uträkna validiteten och tidpunkt för valideringen. Eftersom valideringen dessutom har skett med olika typer av referenstest (”gold standard” respektive Proxy-mått) är det svårt att värdera metoderna genom att ställa dem mot varandra. Det enda som bedömdes jämförbart var positivt prediktivt värde (PPV) som – för båda metoderna – redovisas i nära anslutning till screeningen. I 2½-årsscreeningen överensstämde resultatet av den kliniska bedömningen i 52% med det positiva screeningutfallet. För 3-årsscreeningen uppgick motsvarande värde till 95% då den kliniska bedömningen gjordes i nära anslutning till screeningen. Den omfattade dock endast 2/3 av de barn som hade positivt screeningutfall. Vid en validering ett år efter screeningtillfället var PPV för samma metod endast 31.7%. I uppföljningsstudier av barnen som hade positivt screeningutfall från 2½ respektive 3 år konstaterades, för båda screeningmetoderna, att drygt 60% av de senare uppvisade någon form av neuropsykiatriska svårigheter. Såväl metod A som metod B identifierade barn med grav språkstörning. Metoderna har sina styrkor och brister som måste beaktas vid val av screeningmetod på BVC.
|
|---|
