Bör Sverige inrätta ett fristående resningsinstitut?

I Sverige prövas ansökningar om resning av HD, om den angripna domen meddelades av en hovrätt eller av HD själv, eller av hovrätten, om den angripna domen meddelades av en tingsrätt. Åklagaren beslutar om utredning ska göras i ett resningsärende. Dessutom kan rätten förelägga åklagaren att vidta en...

Full description

Bibliographic Details
Main Author: Fridén, Niklas
Format: Others
Language:Swedish
Published: Uppsala universitet, Juridiska institutionen 2016
Subjects:
Online Access:http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-275763
Description
Summary:I Sverige prövas ansökningar om resning av HD, om den angripna domen meddelades av en hovrätt eller av HD själv, eller av hovrätten, om den angripna domen meddelades av en tingsrätt. Åklagaren beslutar om utredning ska göras i ett resningsärende. Dessutom kan rätten förelägga åklagaren att vidta en viss utredningsåtgärd. Ofta medför den nuvarande regleringen att den dömde själv eller med hjälp av grävande journalister eller andra privatpersoner måste bedriva utredning för att bevisa sin oskuld. Det är en ordning som inte är önskvärd ur ett rättssäkerhetsperspektiv och som är ägnad att väcka misstro mot resningsförfarandet hos allmänheten. I Norge och England förhåller det sig annorlunda. Där föranledde ett antal medialt mycket uppmärksammade justitiemord att ett från domstols- och åklagarväsendet fristående resningsinstitut inrättades. Både norska Gjenopptakelsekommisjonen och engelska Criminal Cases Review Commission kan besluta om och vidta utredningsåtgärder i resningsärenden. Gjenopptakelsekommisjonen har dessutom makt att besluta i själva resningsfrågan. Båda instituten inrättades med syfte att garantera materiellt riktiga domar i brottmål. Sålunda har Gjenopptakelse­kommisjonen en väglednings- och utredningsplikt, vilket innebär att resningssökanden ska få hjälp med sin ansökan och att varje ärende ska bli tillfredsställande upplyst innan ett beslut fattas i resningsfrågan. Felaktigt fällande domar i brottmål är oacceptabelt i en rättsstat. Resning är den sista rättssäkerhetsgarantin, den felaktigt dömdes sista chans till upprättelse. Därför måste resningsförfarandet vara utformat på så sätt att felaktigt fällande brottmålsdomar blir avslöjade och korrigerade. I det avseendet finns det många fördelar med den norska och den engelska ordningen, medan det svenska systemet på åtskilliga sätt är betänkligt. Alltför stor vikt fästs i Sverige vid orubblighetsprincipen, på bekostnad av sanningsprincipen. I syfte att tillgodose de rättssäkerhetskrav som kan ställas på samt stärka allmänhetens förtroende för resningsförfarandet bör Sverige inrätta ett fristående resningsinstitut.  === In Sweden, petitions for a new trial in criminal cases are tried by the Supreme Court, if the attacked sentence was delivered by the Court of Appeal or by the Supreme Court itself, or by the Court of Appeal, if the attacked sentence was delivered by the District Court. The prosecutor decides whether an investigation is to be made in an arrend regarding the review of a criminal case. The Court can order the prosecutor to conduct a measure of investigation. In many cases, the present regulation means that the convict him- or herself, or with the help of digging journalists or other private persons, must conduct an investigation in order to prove his or her innocence. It is an order that is undesirable from a rule of law perspective and that creates mistrust towards the criminal cases review procedure among the public. In Norway and England, the situation is different. There, a number of high profile miscarriages of justice brought about the creation of a review commission independent of the Courts and the prosecutor. Both the Norwegian Gjenopptakelse­kommisjonen and the English Criminal Cases Review Commission can decide to conduct an investigation in a review arrend. Gjenopptakelsekommisjonen even has the power to allow the review of a criminal case. Both commissions were created with the purpose of guaranteeing materially correct sentences in criminal cases. Hence the Norwegian commission has a duty to guide the applicant as well as to investigate his or her case satisfactorily before a decision is made to allow or refuse the review of the case. Miscarriages of justice are unacceptable in a state governed by law. Review is the final guarantor of the rule of law, the wrongly convicted person’s last chance of redress. Therefore, the review procedure must be devised in such a way that wrongful convictions are discovered and corrected. In that regard there are many positive aspects about the Norwegian and English orders, while the Swedish system is in several ways precarious. Too much weight is carried by the rule of immovability, at the expense of the rule of truth. In order to satisfy the demands regarding the rule of law that can be made on the review procedure and also to strengthen the public confidence in the review procedure, Sweden should create an indepentent review commission.