Vg 199 Norra Lundby. Ett förslag till tolkning

• Main Author: Valdeson, Fredrik
• Format: Others
• Language: Swedish
• Published: Uppsala universitet, Institutionen för nordiska språk 2014
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-237864

I denna uppsats presenteras ett förslag till läsning och tolkning av den vikingatida steninskriften Vg 199, för vilken ingen tolkning tidigare framlagts. Tolkningen lyder: [Stæinn] kveðsk hær[sa] sȳ[n]a længi. Kveðsk Hialms Gunna Halfd[anaR brōdur/faður langa hr]īd geta. Gott orð bar. Detta översätts som: ’Stenen förkunnar att den länge ska synliggöra hövdingen. Den förkunnar att den en lång tid ska omtala Hjälms Gunne, Halvdans bror/far. Han hade ett gott rykte.’ På grund av att en del av stenen saknas och att många av runorna bär spår av omfattande vittring är mycket av läsningen osäker, vilket innebär att tolkningen på en del punkter är en aning spekulativ. Det står dock klart att inskriften till sitt innehåll tydligt avviker från övriga västgötska runinskrifter från samma tid. Inskriften är dessutom troligen formulerad på vers. Förekomsten av ordet kveðsk pekar på ett tydligt samband med jylländska DR 131, där samma ord förekommer i en liknande kontext. Inskriften i Vg 199 tycks sakna den normalt sett obligatoriska minnes-/resarformeln, vilket skulle kunna tyda på att den ursprungligen har varit del av ett parmonument. I uppsatsen redogörs också för hur stenen är utformad och ett förslag ges till hur den ursprungligen kan ha sett ut. Härtill görs några anmärkningar angående hur inskriftens uppläggning tycks interagera med det språkliga innehållet samt med indelningen i syntaktiska meningar. På det språkliga planet kan konstateras att förekomsten av verbformen kveðsk visar att suffixet -sk används för att uttrycka mediopassiv, vilket annars är relativt ovanligt i svenska runinskrifter. Dessutom visar formuleringen Gott orð bar, vilken saknar parallell i runtextmaterialet i övrigt, att ’ord’ (eventuellt i betydelsen ’rykte’) var något som kunde ’bäras’. Detta kan möjligen ha varit ett mer allmänt känt uttryck under runsvensk tid. Vidare tyder parallelliteten mellan Vg 199 och DR 131 på ett nära kulturellt samband mellan Västergötland och (i synnerhet norra) Jylland under vikingatiden, något som också tidigare studier har visat.