Skyldighet att agera i närstående relationer : Om underlåtenhetsansvar enligt garantläran

• Main Author: Nyhlén, Sofia
• Format: Others
• Language: Swedish
• Published: Uppsala universitet, Juridiska institutionen 2013
• Subjects: garantläran; underlåtenhetsbrott; handlingsplikt; plikt att bistå nödställd; nära levnadsgemenskap
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-208938

Garantläran har en central betydelse för bestämmande av straffansvar vid underlåtenhetsbrott. Speciellt eftersom det inte finns någon ?civilkuragelag? i Sverige, som hade kunnat fånga upp de underlåtenhetsbrott som annars fallit utanför BrB:s straffstadganden.  Det är en lära som trots att den synes vara accepterad i doktrinen och  förarbeten är outvecklad och dess innebörd är inte klarlagd i praxis.   Det råder osäkerhet om såväl hur långt garantläran sträcker sig, som hur den ska tillämpas i praktiken ? vilket särskilt gäller förhållanden mellan närstående personer. Vart gränsen för straffansvaret i dessa relationer går är oklart, doktrinen är splittrad och väldigt lite praxis finns att tillgå.         Vad gäller närstående relationer i Sverige är det bara rättsliga relationer såsom förälder ? omyndigt barn, som klart konstituerar ansvar för underlåtenhet att agera. Föräldrar ska nämligen enligt FB likställas med s.k. skyddsgaranter i förhållande till sina omyndiga barn. Skyddsgaranten måste fullgöra ett tillsynsansvar gentemot barnet för att undgå att bli straffad för underlåtenhetsbrott. En sådan rättslig relation som kan grunda ansvar för misshandel genom underlåtenhet är t.ex. den mamma eller pappa som underlåter att ta sitt brännskadade barn till sjukhus. När det å andra sidan gäller personer som inte enligt någon lag kan sägas vara i en garantställning uppkommer gränsdragningsproblem angående utdömande av straff enligt BrB.         Många familje- och levnadsförhållanden idag baseras inte alltid på rättsligt reglerade relationer (lagstöd), vilket gör att frågor uppkommer kring vem som har en plikt att handla om någon t.ex.  har skadat sig allvarligt och behöver hjälp. Kan t.ex. en styvpappa ha en ställning som skyddsgarant, trots att FB eller annan lag inte stadgar något om detta och således vara att döma för underlåtenhet att agera om sambons barn har skadat sig? Eller kan en vuxen son anses vara skyddsgarant till sin mamma p.g.a. ett frivilligt åtagande, eftersom han vårdat henne i hemmet i många år? Kan sonen även bedömas som skyddsgarant p.g.a. den närstående relation han har i förhållande till sin mamma när hon skadat sig? Anses en förälder fortfarande vara i en skyddsgarantställning, trots att barnet är över 18 år och således enligt lagen inte är att likställa med ett barn? Kan vänner som bor eller reser tillsammans vara skyldiga att hjälpa varandra om någon skadar sig? Samtliga dessa situationer är från ett rättsligt perspektiv svårbestämda. Med anledning härav är det av vikt att utreda om ett rättsligt lagstöd (enligt rättspliktsteorin) är nödvändigt för att grunda ett straffansvar enligt BrB eller om något sådant lagstöd inte behövs (enligt garantläran) och vilka förhållanden som konstituerar en skyddsgarantställning och därmed kan ge upphov till en plikt att handla.         Utdömande av ansvar för oäkta underlåtelsebrott kan dessutom uppfattas stå i strid med legalitetsprincipen och då särskilt analogiförbudet. Fråga huruvida garantläran bör ses som en inskränkning eller utvidgning i förhållande till det straffansvar som följer av respektive lagrum är också av delad mening.