| Summary: | Tidigare forskning och olika rapporter har visat att elever i Sverige har fått sämre resultat i matematik jämfört med andra OECD-länder. Anledningar till det kan vara att undervisningen är för läromedelsstyrd och att undervisningen inte sker utifrån elevernas erfarenheter. Undervisningen behöver ha en verklighetsförankring och språket behöver användas mer till att föra diskussioner kring matematiska problem (Norén, 2010). Syftet med mitt arbete är att få reda på hur flerspråkiga elever, elever i behov av särskilt stöd och elever generellt upplever tre olika typer av undervisning i matematik samt hur dessa exempel underlättar lärandet för dem. Aktionsforskning och fallstudie har genomförts på en skola där eleverna fick göra räknesagor i grupp och sifferuppgifter och textuppgifter enskilt. Intervjuer och observationer har gjorts för att ta reda på lärarens och elevernas upplevelser av uppgifterna. Resultatet visade att nästan alla elever ansåg att räknesagor var roligast eftersom de fick arbeta i grupper, rita och skriva. Sifferuppgifterna var det som var enklast eftersom de visste vad som skulle göras. Däremot var textuppgifterna svårast, särskilt för elever i behov av särskilt stöd och flerspråkiga elever. Uppgifterna innehöll för mycket information och det var svårt att avgöra vilket räknesätt som skulle användas. En jämförelse har gjorts mellan det kognitiva konstruktivistiska- och det sociokulturella perspektivet för att se vilket perspektiv som speglar det resultat som jag har fått fram. Slutsatsen blev att en matematikundervisning utifrån ett sociokulturellt perspektiv som engagerar eleverna, där de får utmaningar och tillfälle till att kommunicera och stödja varandra underlättar lärandet och är språkutvecklande. Läraren behöver också prata matematik med eleverna och ha genomgångar där det resoneras kring matematiska problem.
|
|---|
