Experiences of abandonment and anonymity among arthroplastic surgery patients in the perioperative period : some issues concerning communication, pain and suffering
Det övergripande syftet med avhandlingsarbetet är att illustrera och belysa upplevelsen av att vara patient med behov av ledprotes, avseende aspekterna kommunikation, smärtupplevelse, lidande och tillfredsställelse med vård och behandling. Under väntetiden för ledprotesoperation upplever deltagarna...
| Main Author: | |
|---|---|
| Format: | Doctoral Thesis |
| Language: | English |
| Published: |
Umeå universitet, Anestesiologi och intensivvård
2005
|
| Subjects: | |
| Online Access: | http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-509 http://nbn-resolving.de/urn:isbn:91-7305-844-0 |
| Summary: | Det övergripande syftet med avhandlingsarbetet är att illustrera och belysa upplevelsen av att vara patient med behov av ledprotes, avseende aspekterna kommunikation, smärtupplevelse, lidande och tillfredsställelse med vård och behandling. Under väntetiden för ledprotesoperation upplever deltagarna i studierna lidande i olika former, tillika att vården är otillgänglig och onåbar i ett ansiktslöst system (I). Att få information om sin sjukdom vad man kan/får/ska göra är nästan omöjligt. Kontakten med sjukvården är svår att upprätta och det är mestadels patientens ansvar att söka information om vad som händer (II). Den bristfälliga kommunikationen som deltagarna i delstudie I upplever, leder till att de känner sig missförstådda och nedvärderade av sjukvårdssystemet, och därmed befinner sig i en ständig kamp för att få sitt vårdbehov bekräftat. Under deltagarnas vandring i sjukvårdssystemet förändras deras negativa uppfattning om vården till att bli mer positiv när en reell kommunikation och personlig kontakt etablerats (IIV). Fynden i arbetena (I-IV) tolkas inom ramen för Katie Erikssons och Lennart Fredrikssons beskrivningar av lidande och det vårdande samtalet. En del deltagare i studierna har av egen kraft, eller till följd av personliga egenskaper uppnått insikter om sig själva och försonats med sitt lidande, på så sätt har de kunnat bibehålla eller uppnå mening i sin tillvaro. Av egen kraft, eller med hjälp av anhöriga kan individerna få sitt lidande bekräftat och därmed möjligheten att kunna lida ut och försonas med sig själv och den förändrade tillvaron. Så länge som sjukvården upplevs som ett ansiktslöst system finns det deltagare i avhandlingen som inte klarar av att ta itu med sitt lidande. Under patientens vandring i sjukvårdssystemet blir det uppenbart att systemet får ett ansikte först när deltagarna kan relatera till vården i form av en reell person. Vården får inte ett ansikte så länge som patienten upplever sig dåligt bemött utan detta sker när det med Fredrikssons termer uppstår ett vårdande samtal. Under väntetiden för operation finns det relativt få tillfällen där ett vårdande samtal har möjlighet att uppstå. Möjligheten för detta är dock större när patienten väl är inlagd på sjukhuset för att bli opererad, vilket återspeglas i den höga grad av tillfredsställelse med vården som uttrycks i delstudie II-IV. Patienterna är tillfredsställda med vård och behandling, trots att de har upplevt postoperativ smärta i en hög grad. I delstudie III var det 68% (n=40) och i delstudie IV 83.5% (n=50) som hade upplevt smärtor motsvarande ≥ 4 på Visuell Analog Skala (VAS). Under sjukhusvistelsen upplever sig patienten bekräftad och synlig i systemet. Synligheten är ömsesidig då även vården (systemet) får ett ansikte på patienten. I ett vårdande samtal uppstår en känsla av tillit och när detta sker vågar patienten och vårdaren kommunicera på ett öppet sätt där de båda är närvarande i situationen === The overall objective of the thesis is to describe and illustrate the experience of being an arthroplastic surgery patient during the perioperative period with regard to the issues of communication, pain,suffering and satisfaction with care. While waiting for surgery, the participants in this thesis experience suffering in different ways and mainly experience health care as being unavailable and negative in a faceless system (I). Obtaining information related to their illness is difficult, as it is hard to establish contact with health care providers. The responsibility for establishing contact and obtaining information rests solely with the patients (II). In Paper I, due to poor communication, the respondents express feelings of abandonment, anonymity and being disparaged by the health care system. During the participants' journey through the health care system, the negative experience acquires a more positive nature, as personal contacts are established with health care representatives (I-IV). The findings in the different papers (I-IV) are interpreted in the light of Katie Eriksson and Lennart Fredriksson’s descriptions of suffering and the caring conversation. There are participants in this thesis who have been able to reach a personal understanding of themselves and have found reconciliation in suffering. In this way, they have been able to maintain or obtain meaning in their lifeworld. Through their own power, or with the help of family and friends, individuals may be able to attain confirmation of their suffering, have the time and space to suffer and find reconciliation. However, as long as health care is experienced as a faceless system, there are individuals in this study who are unable to face their suffering. During the patients’ journey through the system, it becomes obvious that the system obtains a face when the individuals are able to establish trustful contact with an actual person within the system. The system does not obtain a face as long as the individuals perceive themselves as being poorly treated by health care representatives. In these cases, the system is actually the cause of additional suffering. In the terms defined by Fredriksson, the system obtains a face when a turning point occurs in the form of a caring conversation. During the waiting time, there are few opportunities for a caring conversation. An opportunity is more likely to occur when the individual is admitted to hospital. This is reflected in the extensive degree of satisfaction with care as expressed in Papers II-IV. High levels of satisfaction are reported, although the participants report having experienced high levels of postoperative pain. In Paper III, 68% (n=40) and, in Paper IV, 83.5% (n=50) of the patients experienced pain of ≥ 4 on the Visual Analogue Scale (VAS). When they have been admitted to hospital, the individuals sense that they are confirmed by and visible in the system. This visibility is mutual, as the individual becomes an actual person to health care representatives. In a caring conversation, a sense of trust is established and, as this occurs, the individual and the care provider dare to communicate in an open way, where both are present in the situation. |
|---|