| Summary: | Att arbeta som polis innebär att ställas inför en mängd olika situationer med en rad olika sinnesintryck som följd. Samhällsklimatet blir allt tuffare och med det även polisyrket. En polis skall vara beredd att bli utsatt för nästan vad som helst, trots det är även poliser människor som måste ta vara på alla de intryck som inhämtas. Syftet med detta fördjupningsarbete är att kartlägga polisens arbete med arbetsmiljöfrågor, gällande vad som påverkar den enskilde polisens möjligheter till egen kreativitet och utveckling. I våran teoridel som utgår ifrån Antonovskys modell KASAM har vi kunnat dra tydliga paralleller med de synpunkter som framkommer i SCB:s enkätundersökning. Möjligheterna för polismannen att påverka sitt arbete är begränsade. Det framkommer även att många har svårt att prata om känsliga saker, och att förtroendet för de överordnade cheferna är bristfälligt. I polisens samverkansavtal tas många av de områden upp som poliserna är missnöjda med, och det finns även förslag till lösningar. En av våra slutsatser blir således att i teorin om samverkansavtal ser det väldigt bra ut, men när det skall implementeras i verkligheten så är det inte lika lätt att få det att fungera. Vi tror att den enskilde polismannens möjligheter att påverka sina arbetsuppgifter och sin arbetssituation är en viktig faktor för att motverka utbrändhet, tristess och passivitet. De olika polismyndigheterna har en skyldighet att i största möjliga mån tillmötesgå varje enskild polismans krav och önskemål, och skapa ett arbetsklimat där ”det höga taket” verkligen kan existera.
|
|---|
