| Summary: | Under Covid-19-pandemin har den svenska grundskolan varit öppen. Lärarna har riskerat att bli smittade på jobbet. Studien undersöker hur trä- och metallslöjdslärare har åtgärdat slöjdsalen pågrund av pandemin, och hur lärarna har känt kring att bli utsatta för smitta och hur det påverkar elevernas möjligheter till lärande. Jag har intervjuat fem slöjdlärare, transkriberat intervjuerna och sorterat dem efter teman. Slöjdlärarna har inte gjort något för att hindra smitta i slöjden, och känner sig inte oroad över att blir smittade själva. Vidare undersökningar visar att det inte är riktigt så enkelt. Lärarna är oroliga över om det blir rättvis bedömning, att ge eleverna möjligheter att lära, speciellt vid distansundervisning. Olika typer av kommunikationer är viktigt i trä- och metallslöjd. Med fysisk distans, faller flera av kommunikationsformerna. Uppe på det har slöjdlärarna en tuffare arbetsdag med mer arbete och oro än innan. Kommunikationen med rektor har varit bra, men slöjdlärarna tycker det är omöjligt att översätta restriktionerna till verklighet. Slöjdlärarna hade två val: axla alla diskussioner och extra arbete för att hindra smitta, som resulterar i att eleverna har lägre möjlighet för att lära. Eller inte göra något för att förhindra smitta, men resultatet att eleverna lär sig som förut, men slöjdlärarna själva riskerar smitta. Alla intervjuade lärare valde det sista
|
|---|
