| Summary: | Denna uppsats ämnar till att beskriva och förklara hur liknande ickevåldsmetoder och strategier kan få olika utfall i olika motståndskampanjer. Detta genom att i en jämförande studie undersöka två liknande ickevåldskampanjer i den Iranska revolutionen 1977-1979 och den första palestinska intifadan 19871992. Där Iran i jämförelse med i Palestina mer framgångsrikt uppnådde sin kampanjs målsättningar, även om Intifadan delvis också uppnådde framgångar sett till dess målsättningar. Denna jämförelse undersöks med stöd av ett teoretiskt ramverk baserat på teorier om ickevåld. Uppsatsen kommer fram till att även om motståndskampanjer bör förstås utifrån deras kontextuella och strukturella förhållanden och att det är komplicerat att komma med definitiva slutsatser över avgörande faktorer för lyckade och inte lyckade ickevåldsrörelser, kan det utifrån fallen presenteras en del viktiga likheter och skillnader som bidrar till förståelse. Ickevåldsmetoder kan vara mycket effektiva i att uppnå samhällsförändring och målsättningar som dess användare strävar efter. Baserat på ickevåldskampanjerna i Iran och Palestina nämns särskilda viktiga element för framgångsrika ickevåldsrörelser i bland annat: mobilisering, ledarskap, disciplin och hur rörelser lyckas hålla sig till enade strategier. Även regimers motageranden för att kontra ickevåld med bl.a. censur har visat sig vara en faktor till att ickevåldskampanjerna skilde sig i fallen.
|
|---|
