| Summary: | Tidigare forskning av Skolverket (2003) konstaterar att var femte elev som är i behov av särskilt stöd inte erhåller detta. Vidare förklaras att skolor har svårigheter att anpassa det särskilda stödet till elevernas behov. Skolverket (2007a) fastställer även att fem procent av pedagogerna inte upprättar individuella utvecklingsplaner. Skolverket (2008a) fastslår att åtgärdsprogram begränsar sig till elevers problematik och förmedlar inte en helhetssyn av eleverna. Det övergripande syftet med denna studie var att belysa vilka erfarenheter och upplevelser pedagoger har av arbetet med elever i behov av särskilt stöd, individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram. Studien utgick från en kvalitativ intervjumetod. Vårt underlag baserades på sammanlagt fem stycken intervjuer; med en rektor, en specialpedagog och tre pedagoger, vilka samtliga var verksamma inom årskurserna ett till tre. Resultaten visade att pedagogernas bedömning av elever utgår från ett normalitetsbegrepp. I individuella utvecklingsplaner koncentrerar sig pedagogerna på vad som skiljer mellan eleverna och målet och hur elevernas kunskapsmässiga och sociala förmågor kan utvecklas. De individuella utvecklingsplanerna utvärderas inte och är enligt pedagogerna ett utvecklingsområde. Uppföljning sker dagligen i arbetet med eleverna. Pedagogerna framhåller att det är en viktig faktor att vara begränsad i antalet kunskapsmässiga och sociala mål i upprättandet av åtgärdsprogram. Vid utvecklingssamtal sker uppföljning av åtgärdsprogram och utvärdering görs av rektorn. Pedagogerna tilldelar till stor del eleverna svårigheter och granskar inte sin egen yrkesroll eller verksamheten i elevernas skolsituation. Det finns en inställning till att utveckla och förbättra arbetet med individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram. Studiens slutsatser är i linje med vad som tidigare belysts i den forskning som har gjorts i ämnet. Till skillnad från tidigare forskning ges sociala svårigheter mindre utrymme i åtgärdsprogrammen.
|
|---|
