| Summary: | Uppsatsen placerar det historiedidaktiska begreppet historiemedvetande i det sociologiska studiet av aktörskap och undersöker om förändring och kontinuitet i ett urval av historieläroböcker beskrivs på ett sätt som har potential till att utveckla elevers historiemedvetande. Historiemedvetandets funktion är att orientera en i det praktiska livet och definieras i uppsatsen som en underförmåga till egenmakten, som definieras som uppfattningen om ens handlingsutrymme. Det är en kvalitativ textanalys som utförs med en hermeneutisk tolkande ansats. Genom en operationalisering av en läroprocess i vilken historiemedvetandet utvecklas analyseras ett urval av läroböcker. I den undersökta läroprocessen förstås historiemedvetande som basen för förståelse av kontinuitet, förlopp och händelser, samt av hur förändring sker. Tre dimensioner vägleder analysen: Historieskapa(n)de människor, Genealogiskt och genetiskt perspektiv samt Öppenhet. Resultatet visar att det finns en variation av uttryck som har potential att kunna stimulera utvecklandet av historiemedvetandet, men att förhållandet mellan kriterierna som bör uppfyllas innehåller motsägelser. Den kritiska hållningen, som står med i syftesbeskrivningen för ämnet och är en komponent i förmågornas utveckling, försvåras av att händelser inte är tillräckligt redogjorda för och att slutsatserna av historien redan är dragna. Slutsatser som dras är att historieläroböckerna har störst potential till att orientera läsaren i demokratifrågor.
|
|---|
