| Summary: | Det inger trygghet hos dem som blivit utsatta för brott, vilket ökar möjligheterna för dem att återhämta sig. Detta gäller särskilt unga brottsoffer som kan vara i kontakt med rättsväsendet för första gången, och som inom kriminologisk forskning betonas som särskilt sårbara offer. I lagen om målsägandebiträden prioriteras i första hand de brottsoffer som utsatts för sexualbrott, oavsett ålder, och i övrigt sker en behovsprövning. Frågan är hur denna behovsprövning går till och vilka det är lagstiftaren menar inte är i behov av stöd. Jag har i det här examensarbetet utifrån analyser av intervjuer med fem målsägandebiträden tolkat hur ungdomar framställs som offer i sin kontakt med rättsväsendet, och utifrån detta försökt besvara frågeställningen. Jag har i analysen jämfört med lagstiftningen på området och utgått från Christies teori om idealiska offer. Med idealiskt offer åsyftar Christie en person eller en kategori av personer som när de drabbas av brott lättast får fullständig och legitim status som offer. Det idealiska offret har vissa typiska egenskaper såsom svaghet och att man varit på en respektabel plats när man utsatts för brott av en stor och för offret okänd gärningsman. Ansatsen för detta arbete har varit socialkonstruktivistiskt, vilket innebär att jag har haft som utgångspunkt att kunskap är något som konstrueras i interaktion mellan människor, och jag har därför problematiserat min egen påverkan på resultatet. Analysen visar att, för att få ett målsägandebiträde förordnat utifrån den behovsprövning som görs bör man uppfylla vissa egenskaper som tillfaller ett idealiskt offer. Har man dock icke-idealiska egenskaper, så som egen skuld, antas man vara i mindre behov av stöd. Vissa kategorier av människor får således särbehandling, de som bedöms som idealiska utifrån något specifikt kriterium behandlas annorlunda än de som bedöms som icke-idelaliska. När det gäller ungdomar ska deras unga ålder enligt förarbetena tas i beaktande vid behovsprövningen, detta arbete visar dock att om man inte lever upp till de idealiska egenskaperna har ungdomar, trots sin låga ålder, ändå svårt att anses vara i behov av stöd. Slutsatsen är att det borde till en lagändring, barn under 18 år borde presumeras vara i behov av ett juridiskt biträde, oavsett brottets art och framför allt oavsett barnets egen skuld.
|
|---|
