| Summary: | Studien syftar till att kritiskt granska hur svensk stadsförvaltning utvecklar nya former av politisk praktik. Genom syntes av kvalitativa metoder, främst observation och intervju, utförs en fallstudie av ett specifikt projekt – ett projekt som ska utformas i dialog med det omgivande samhället för att formulera en vision för det framtida kulturlivet, och som sedan ska antas av kommunfullmäktige. Med empirisk och teoretisk utgångspunkt hos den administrativa enheten, de tjänstemän som ska genomföra projektet, beskrivs centrala element i genomförandet och förs en kritisk diskussion om hur detta kan förstås. Den teoretiska ansatsen placerar utvecklingen av nya styrformer i en bredare makrosociologisk samhällsutveckling vilken kräver nya former för att upprätthålla legitimitet för offentliga institutioner; en nödvändighet i tider av sjunkande valdeltagande och bristande förtroende för den offentliga sektorn och dess administration. Vidare undersöks detta som ett uttryck för en mer deliberativ syn på samhällsstyrning – vilket betonar nödvändigheten av dialog mellan en bred sammansättning av jämlika samhällsmedborgare för att besluta om frågor som rör det offentliga livet. Studien har först och främst visat att det söks utveckla nya former för politisk praktik, vilket i interaktion med övergripande samhällsförändringar har medfört ändringar i relationerna mellan politiska och administrativa enheter samt dess interaktion med samhället i stort. Studien visar att styrningen av projektet varit mycket återhållsam, något som har gett tjänstemännen inom organisationen stort utrymme i att själva definiera och genomföra projektet vilket har gett det en processartad och dynamisk karaktär. En rad deliberativa element har påvisats, där särskilt möjliggörande av möten mellan aktörer och strävan efter att ta del av olika erfarenheter och överblicka samhällstendenser kan lyftas fram. Det har dock identifierats en viss ambivalens kring dess substantiella inflytande - något som ses som mycket problematiskt. Det har även funnits svårigheter med att engagera de som inte normalt verkar inom kultursektorn, eller stockholmarna i övrigt. Idealet om upplysta samtal med en bred skara aktörer, vilka i realiteten också influerar framtida inriktningar har inte fått fullt genomslag. Dialogen kan snarast förstås som en ansats för att skapa legitimitet för de offentliga institutionerna, framtida inriktningar och verksamhet – trots avsaknaden av reellt inflytande och deltagande för det omgivande samhället.
|
|---|
