| Summary: | Vintern 2008 var hård mot svenska Sápmi. Tidigt föll snöblandat regn som när temperaturen föll frös till ett för renar ogenomträngligt lager av is över det som annars skulle varit den föda som skulle räcka fram till vårens tö. I desperation spred sig renhjordar över enorma ytor, och för Saila-Marie Persson och hennes familj gjorde det till slut att de inte längre hann med att ta sig runt flocken på en dag, och de blev tvungna att arbeta i princip dygnet runt för att överleva. Arbetet gav resultat, och när våren slutligen började smyga sig på igen var familjens renhjord, som sköttes av Saila, hennes föräldrar, hennes syskon och hennes systers pojkvän, tillbaka på fjället där de skulle kalva. Kalvningen representerar en nystart, en chans för hjorden att fylla de hål efter de djur som gått förlorade under de hårdare månaderna, och för renskötarna är det en period av andrum och återhämtning. Det var också den tidpunkt då Sailas systers pojkvän valde att ta sitt eget liv. Sailas värld skakades om, och i sviterna efter självmordet började hon själv må dåligt. Hon slets mellan gymnasiegången i Östersund och familjen som nu var tvungna att hantera både stor sorg och dessutom ökad arbetsbörda. När hon vände sig till skolkuratorn med ett rop på hjälp möttes hon av oförstående: kunde hon inte bara sluta åka efter renarna? För Saila var svaret ett enkelt nej, eftersom renarna var en del av hennes identitet och det hon ville hålla på med i framtiden. Renarna var lika mycket en del av hennes utbildning som gymnasieskolan. Till slut såg hon som enda utväg att försöka följa sin systers pojkvän, att helt enkelt inte längre leva. Vårt arbete är en dokumentär om de människor som lever och bor i Sápmi och som på olika sätt drabbats eller påverkats av psykisk ohälsa och självmord. Den här reflektionsrapporten är en studie av de metoder vi vi använt under arbetets gång. I den här reflektionsrapporten har vi valt att titta närmare på många av de etiska aspekter som rör rapportering om självmord och psykisk ohälsa, däribland den risk för inspiration till självmord som kommer med att berätta om självmord i media. Vad vi kommit fram till är att en vanlig uppfattning bland journalister är att det dels är riskfyllt att rapportera om självmord i tryckt media, men att det också kan finnas en tendens till minskad självmordsstatistik om tystandens bryts och det rapporteras om på ”rätt sätt”. Dessutom sätter vi oss in i och reder ut begreppen dokumentär och reportage, samt diskuterar journalistens, intervjupersonens och källornas roll i de olika situationerna.
|
|---|
