Retorik i psykoterapi : Hur en psykoterapeut etablerar sitt ethos

• Main Author: Chalmain, Kristina
• Format: Others
• Language: Swedish
• Published: Södertörns högskola, Institutionen för kommunikation, medier och it 2011
• Subjects: rhetoric; psychotherapy; ethos; convince; persuade; phronesis; arete; eunoia; retorik; psykoterapi; övertyga; övertala; Rhetoric; Retorik
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-11345

This paper aims to describe and discuss psychotherapy in rhetorical terms; in particular how psychotherapists can use their ethos, or person, as a means for convincing the patient, and subsequently discuss how these insights in turn can be useful for other rhetors. Classical rhetoric is commonly associated with one speaker exercising influence on an audience of many, but modern rhetoric is broader, and includes all situations where someone is attempting, by speech or in writing, to affect anyone, including the rhetor himself. With this broader definition, psychotherapy may also be considered a form of rhetoric. Psychotherapy does, however, highlight the aspect of power distribution, in that it is clear that it is up to the patient to determine whether the rhetoric will achieve its purpose or not, that is, if he will be influenced by it. In psychotherapy, it is also important to differentiate between persuading and convincing: for a permanent change to occur in the patient’s thoughts and actions, the deeper, "internal" form of conviction is necessary for change to take place. When attempting to convince an audience, it is important for the speaker to establish a credible ethos, that is, present a trustworthy persona. A psychotherapist can do this in several ways, including demonstrating compassion and empathy; retain an expert role but still be personal when the situation requires; and strike a balance between direct and indirect control of the situation. Creatively explored, these aspects may be fruitful for other rhetors as well. === Denna uppsats syftar till att beskriva och diskutera psykoterapi med hjälp av retoriska begrepp; i synnerhet hur en psykoterapeut kan använda sitt ethos, eller person, som ett medel för att övertyga patienten, och därefter diskutera hur dessa insikter i sin tur kan användas i andra retoriska situationer. Klassisk retorik förknippas med en talare som utövar påverkan på en månghövdad publik, men den moderna retoriken är bredare, och inbegriper alla tillfällen där någon söker i tal eller skrift påverka någon annan, inklusive sig själv. Med denna bredare definition kan även psykoterapi räknas som en form av retorik. Psykoterapin gör dock maktfördelningen mellan talare och tilltalad extra tydlig, i och med att det är upp till patienten att avgöra om retoriken ska uppnå sitt syfte eller ej, det vill säga om åhöraren ska låta sig påverkas av den. I psykoterapi är det också viktigt att göra skillnad mellan att övertalas och övertygas: för att en beständig förändring ska inträda hos patienten måste den djupare, ”inre” formen av förändring äga rum. Ett viktigt medel för att övertyga en åhörare är att talaren etablerar ett trovärdigt ethos, det vill säga presenterar en trovärdig personlighet. En psykoterapeut kan göra detta på flera sätt, till exempel genom att visa medkänsla och empati; behålla sin roll som expert men ändå vara personlig när situationen kräver; och skapa en balans mellan direkt och indirekt styrande av den aktuella terapisituationen. Applicerade med en dos kreativitet kan dessa aspekter vara givande att utforska även i andra retoriska situationer.