| Summary: | Sammanfattning Tanken på en internationell brottmålsdomstol växte sig starkare under andra halvan av 1900- talet mycket på grund av andra världskriget. Medvetenheten om brottsoffren och krigsbrottstribunalernas framgång bidrog till att detta arbete påskyndades och 2002 hade tanken blivit verklighet. På grund av att domstolens stadga är en överrenskommelse mellan stater är den fylld av kompromisser. Den är inte heller allmänt accepterad. Domstolen har satt upp ett flertal mål för sin verksamhet. Den ska verka för minskad straffrihet, rättvisa, ha avskräckande verkan men också påverka de nationella domstolarna. Enligt stadgan har dessa fortfarande huvudansvaret att utreda brott. Den internationella brottmålsdomstolen kompletterar nationella domstolar då de inte vill eller kan ta sig an ett fall. Brotten som domstolen kan utreda är folkmord, brott mot mänskligheten, krigsbrott och aggressionsbrott, vilka ansetts vara bland de mest allvarliga och som hotar internationell fred och säkerhet. Det är också domstolen själv som avgör när de bör ta över ett fall, detta för att inte stater ska kunna skydda individer från straffansvar. Domstolen är beroende av att stater är villiga att samarbeta med den. I en av domstolens pågående utredningar finns en situation där staten i fråga vägrar samarbeta och detta gör att domstolen inte kan utföra sitt jobb fullt ut. Det i sin tur påverkar också rättvisan och möjligheten att ställa de ansvariga inför rätta. Dock kan inte domstolens effektivitet endast mätas efter hur många personer den lyckas döma, eftersom den endast ska fungera som ett komplement till nationella domstolar. Målen kanske uppnås genom att fler personer ställs inför rätta nationellt, och en del personer kanske helt avskräcks ifrån att begå dessa brott. Som kan ses i de situationer domstolen utreder så finns det andra aspekter som kan göra att en utredning försenas. Hur tillståndet ser ut i landet i fråga kan vara en orsak till att det tar tid. Domstolen utreder just nu situationen i Uganda, Sudan, Kongo och Centralafrikanska republiken. Alla situationer utom den i Sudan hänvisades av staterna själva. Sudan, som vägrar samarbeta med domstolen, hänvisades till domstolen av säkerhetsrådet. I dessa fall blir det tydligt hur viktigt samarbetet är för att få till stånd en utredning och rättegång. Den enda personen från Sudan som sitter häktad hos domstolen överlämnade sig frivilligt. Detta kan jämföras med Kongo, där landet överlämnat tre misstänkta och rättegångarna mot dessa påbörjats. I Uganda har man fört fredsförhandlingar med rebellerna, vilka kan leda till att rebellerna döms i nationell domstol istället. Centralafrikanska republiken hänvisade situationen till domstolen eftersom de ansåg att de inte hade resurser för att själva åtala de misstänkta. Den första rättegången i den situationen är satt till april 2010. Domstolen har inte hunnit verka så länge och det är svårt att redan nu avgöra huruvida den kommer lyckas med sina mål eller inte. Dock är det viktigt att alla är medvetna om hur domstolen fungerar och vilka syften den har, för att inte väcka falska förhoppningar som sedan leder till missnöje med domstolen när de inte infrias. Trots att en internationell brottmålsdomstol har etablerats har staterna fortfarande huvudansvaret att bestraffa internationella brott. Men eftersom domstolen har etablerats och fått in många kommunikationer, visar det att den är nödvändig. Förhoppningsvis kan den fylla det tomrum som hittills funnits när det gäller internationella brott.
|
|---|
