| Summary: | Syftet med studien var att undersöka hur unga män i utsatta bostadsområden resonerade kring sitt deltagande i social oro i utsatta bostadsområden. Studien utgjordes av en kvalitativ forskningsmetod med deduktiv ansats där en fokusgruppsintervju utfördes med fem respondenter i åldrarna 18-20 år. Studiens resultat visade att respondenterna levde under sämre sociala och materiella livsvillkor i majoritetssamhället såsom en lägre social klasstillhörighet, en upplevd samhällelig stigmatisering av den svenska staten och majoritetsbefolkningen samt ett utanförskap från viktiga samhällsinstitutioner såsom en samhällsgemenskap, utbildningsväsende och arbetsmarknad i det svenska majoritetssamhället. Respondenternas anledningar till sitt deltagande i social oro, kan förstås vara ett sätt för dessa att hämnas och opponera sig mot det upplevda förtryckande etablerade svenska majoritetssamhället. Men också ett sätt att visa sitt missnöje med sina upplevda sämre sociala och materiella livsvillkor i majoritetssamhället. Respondenternas deltagande i social oro kan förstås vara en sista utväg och ett effektivt medel för dessa att göra sig hörda och vädja till högre instanser såsom stat, politiker men också majoritetsbefolkningen att få bättre sociala och materiella livsvillkor och ökat inflytande i det svenska majoritetssamhället. === The aim of this research was to examine how young men from deprived Swedish neighborhoods, resonated regarding their participation in urban unrest. The study was executed by using a qualitative deductive research design in which a focus group interview was conducted with five respondents in the ages between 18and20. The results showed that the respondents tended to live in poorer social and material living conditions in the society, such as belonging to a lower social class, experiences of stigmatization from the Swedish majority population and state, and exclusion from vital social institutions such as the established social community, education and labor market. The respondents' reasons for their participation in urban unrest can be seen as a way to retaliate and oppose the perceived oppressive Swedish society. But also a way of showing dissatisfaction with their perceived poorer social and material living conditions in the Swedish majority society. The respondents' participation in urban unrest can also be seen as a last resort and an effective means to be heard and appeal to higher bodies such as state, politicians but also the majority population to get better social and material living conditions and increased influence in the Swedish majority society.
|
|---|
