| Summary: | Skuldsaneringslagen trädde i kraft 1994 och innebär att överskuldsatta personer kan få en chans att bli skuldfria. Detta genom att under en begränsad tid leva på existensminimum och under denna tid avbetala så mycket som möjligt på sina skulder. Den bakomliggande orsaken till Skuldsaneringslagen var att efter 1980-talet hade de svenska hushållen ökat sin belåning avsevärt och fastighetskraschen i början av 1990-talet hade försatt många i en ekonomisk hopplös situation. För att avgöra vilka som ska beviljas skuldsanering ställer lagstiftaren vissa krav på vilken typ av skulder och under vilka förutsättningar som en gäldenär kan beviljas skuldsanering, dessa krav återfinns i 4 § Skuldsaneringslagen. Vad dessa krav innebär kan inte utläsas direkt ur lagtexten, utan en studie av förarbeten och praxis måste ske. Skuldsaneringslagen har nu funnit i 12 år och en mängd fall har varit upp till prövning i domstol och där har den huvudsakliga frågan varit om de krav som uppställs i 4 § har uppfyllts eller inte. Under denna tid har även Skuldsaneringslagen varit föremål för ett flertal statliga utredningar och dessa har utmynnat i ett förslag till en ny skuldsaneringslag. Den kritik som framkommit i utredningarna av Skuldsaneringslagen har i huvudsak bestått i att förfarandet är tidsödande och oflexibelt. Den nya lagen syftar till att göra skuldsanering enklare och snabbare än vad det är idag. Denna uppsats ämnar att utreda vad de krav som uppställs i Skuldsaneringslagen innebär från lagstiftarens sida och hur kraven har behandlats i praxis. Även de huvudsakliga förslagen till den nya Skuldsaneringslagen kommer att granskas.
|
|---|
