Riskförståelse : Teoretiska och empiriska perspektiv

• Main Author: Wall, Erika
• Format: Doctoral Thesis
• Language: Swedish
• Published: Mittuniversitetet, Institutionen för samhällsvetenskap 2010
• Subjects: risk; sense-making of risk; place attachment; traffic safety; young people; riskförståelse; plats; platsanknytning; trafiksäkerhet; ungdomar; Sociology; Sociologi
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:miun:diva-11411; http://nbn-resolving.de/urn:isbn:978-91-86073-70-1

The thesis introduces the concept of ‘sense-making of risk’ (riskförståelse) for the purpose of the theoretical and empirical study of the individual’s sense-making of risk. Particular weight is attached to an examination of the term’s various components, its compass, and the relationship between sense-making of risk and behaviour. The premise is that risk is created and defined by the common conceptions that exist within the framework of a specific social context; the effect is to focus attention on the significance of social and cultural contexts. To provide a full picture of sense-making of risk, and risk behaviour, and to study these phenomena using a variety of methodological perspectives, the data was gathered from both polls and focus-group interviews. It is in the first article, based on a focus-group interview study, that the concept of sense-making of risk is introduced: the empirical results demonstrate that it can be used to chart how young people with similar risk perceptions differ in their understanding of a variety of risks. A theoretical model is proposed that establishes that there are two dimensions to the individual’s sense-making of risk. The second article considers young people’s risk behaviour in traffic milieus. The principal conclusion drawn in this study is that the individual’s sense-making of risk is insufficient to explain behaviour in relation to risk: the spatial context must also be taken into account. The third article focuses on the relationship between place attachment and sense-making of risk, and demonstrates that various aspects of place attachment have implications for the individual’s sense-making of risk. The fourth and final article offers a cluster analysis. The article’s most important result is its refinement of the theoretical concepts.  Structure of meaning is singled out as the basis for the individual’s sense-making of risk. In its empirical application the concept was shown to be useful in studying the behavioural differences between various social groups, since grouping by structure of meaning furnishes an explanation for variations in risk and risk-reducing behaviour. The introductory and concluding chapters assemble the studies’ findings and offer a full account of the concept of sense-making of risk. The thesis’ most important conceptual contribution is to the question of how the individual arrives at a personal sense-making of risk. However, it will fall to future studies to establish the concept’s general applicability by considering its theoretical ramifications and empirical implementation. In this way, sense-making of risk can take its place in a specifically sociological conceptual apparatus that focuses on how the individual relates to risk. === Föreliggande avhandling introducerar begreppet riskförståelse (sense-making of risk) och dess syfte är att teoretiskt och empiriskt studera detta begrepp. Särskild vikt har lagts vid att undersöka riskförståelsens olika beståndsdelar, dess rumsliga dimensioner samt relationen mellan riskförståelse och beteenden. Med utgångspunkt i att risker definieras och skapas med utgångspunkt i gemensamma föreställningar inom ramen för ett specifikt socialt sammanhang fokuseras betydelsen av sociala och kulturella kontexter. Med detta som grund har begreppsutvecklingen i avhandlingen bland annat inspirerats av Karl Weicks och Alfred Schütz teorier om individens meningsskapande. I de olika delstudier som ingår i avhandlingen studeras olika aspekter av individens riskförståelse och risk-/riskreducerande beteenden. Genom att utgå ifrån Weicks teorier om meningsskapande illustrerar riskförståelsebegreppet individens personliga förståelse för olika risker. De normer och värderingar som omger individen i det sociala och rumsligt definierade sammanhang som hon befinner sig i är avgörande för vilken förståelse hon kan skapa för en risk. Genom att använda bland annat Schütz teorier om sociala relationer betydelsen och funktionen av individens meningsstruktur synliggjorts som bas för individens riskförståelse. Meningsstrukturen består av flera olika beståndsdelar och i avhandlingen lyfts fyra av dessa fram: egna erfarenheter, värderingar, platsanknytning och social skiktning. Genom att individen relaterar den risk hon möter till den egna meningsstrukturen skapas förståelse för den specifika risken. Meningsstrukturens funktion är att bistå individen med förenklingar av verkligheten för att göra det möjligt att skapa mening kring olika risker. En viktig aspekt vad gäller meningsstrukturen är att den i hög grad är socialt konstruerad genom socialiseringsprocesser i det specifika rumsliga sammanhang som individen befinner sig i. Detta innebär att individens förståelse av risk relateras till olika sociala och rumsliga sammanhang; individens riskförståelse är således platsbunden. Avhandlingen bygger på fyra delstudier vilka presenteras i artikelform. Datamaterial samlats in genom både enkätundersökningar och fokusgruppsintervjustudier för att undersöka detta fenomen utifrån olika metodologiska perspektiv. I den första artikeln, baserad på en fokusgruppsintervjustudie, introducerades begreppet riskförståelse. De empiriska resultaten visade att begreppet kan användas för att synliggöra hur ungdomar med liknande riskperceptioner skiljer sig åt i sin förståelse av olika risker. En teoretisk modell utformades som beskriver individens riskförståelse med utgångspunkt i två dimensioner. Den första dimensionen relaterade till i vilken grad individens riskförståelse är platsbunden och den andra till om individens riskförståelse främst kan beskrivas som kollektivt eller individuellt orienterad. Empiriskt åskådliggjorde resultaten att ungdomarna i studien uppfattade samma risker som allvarliga men att deras riskförståelse skilde sig åt och att dessa skillnader kunde härledas till boendemiljö. I den andra artikeln studerades ungdomars riskbeteenden i trafiken. I studien gjordes logistiska regressionsanalyser på ett datamaterial hämtat från Trafiksäkerhetsundersökningen 2001. En viktig slutsats från denna studie var att det är viktigt att inte bara ta hänsyn till individens riskförståelse, utan också till rumsliga sammanhang vad gäller att förklara individens beteenden i relation till risk. Den tredje artikeln, som baserades på en fokusgruppsintervjustudie, var en tillämpning av begreppet riskförståelse med avseende på risker i trafiken. Undersökningen fokuserade på relationen mellan platsanknytning och riskförståelse. Studien visade att olika aspekter av platsanknytning har betydelse för individens riskförståelse. Social tillhörighet hade särskilt stor betydelse vad gäller riskförståelse hos de ungdomar som deltog i studien men också de andra dimensioner av platsanknytning som studerades (yttre förhållanden, ömsesidigt beroende och värdegemenskap) hade betydelse för riskförståelse hos respondenterna i studien. I den fjärde delstudien genomfördes klusteranalys på ett datamaterial från undersökningen Samhälle och värderingar 2008. Det viktigaste resultatet från denna studie var den teoretiska begreppsutveckling som presenterades. Denna innebar att meningsstrukturen lyftes fram som bas för individens riskförståelse. Vidare gjordes en operationalisering av individens meningsstruktur, vilken användes för att gruppera individer. Den empiriska tillämpningen visade sig vara användbar vad gäller att studera skillnader i beteenden mellan olika grupper i samhället då gruppering utifrån meningsstruktur bidrog till att förklara skillnader i risk-/riskreducerande beteenden. I kappan förs de olika delstudierna samman och begreppsutvecklingen i fråga om riskförståelse beskrivs. Begreppet är av särskild vikt vad gäller att beskriva hur sociala och rumsliga sammanhang ingår i individens riskförståelse. Den begreppsutveckling som gjorts har också visat att individen baserar sin riskförståelse på en meningsstruktur vilken också kan användas för att undersöka risk- och riskreducerande beteenden. Avhandlingens viktigaste bidrag är den teoretiska begreppsutvecklingen ifråga om hur individen skapar sin personliga riskförståelse. Ytterligare teoretisk begreppsutveckling och empiriska tillämpningar bör dock göras i kommande studier för att säkerställa begreppets generella användbarhet. Genom detta kan riskförståelse bli en viktig del i en specifikt sociologisk begreppsapparat med fokus på hur individen förhåller sig till risk.