”Ska jag vara riktigt ärlig, så är det kanske max tre minuter på fyra år” Om hur den samiska religionen framställs i ämnet religionskunskap

Syftet med denna uppsats, som utgör mitt examensarbete i utbildningen till lärare i religionskunskap, var att undersöka hur vilket utrymme den samiska religionen får i undervisningen i ämnet religionskunskap, samt att titta på vilket stoff som tas upp. Min hypotes var att det utrymme som ägnas samer...

Full description

Bibliographic Details
Main Author: Delgård, Anna-Lena
Format: Others
Language:Swedish
Published: Malmö högskola, Lärarutbildningen (LUT) 2009
Subjects:
Online Access:http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mau:diva-35860
Description
Summary:Syftet med denna uppsats, som utgör mitt examensarbete i utbildningen till lärare i religionskunskap, var att undersöka hur vilket utrymme den samiska religionen får i undervisningen i ämnet religionskunskap, samt att titta på vilket stoff som tas upp. Min hypotes var att det utrymme som ägnas samerna skulle vara ytterst begränsat, samt att det, om de överhuvudtagets togs upp, i så fall skulle vara en väldigt ytlig bild som gavs. För att ta reda på om detta antagande var korrekt genomfördes dels kvalitativa intervjuer med fyra lärare som undervisar i ämnet religionskunskap på grundskolans senare år, dels en läromedelsanalys av ett antal läroböcker. Resultatet av dessa båda undersökningar bekräftade min hypotes. Ingen av de intervjuade lärarna ägnar samerna något större utrymme i sin undervisning, utan de nämner oftast bara dem kort i anslutning till andra områden. Anledningarna till deras val var något varierade, men tre av dem hänvisade bland annat till bristen på utrymme inom ramen för religionskunskapen och de samhällsorienterande ämnena (SO). Av läroboksgranskningen framkom det att även om samerna berörs i böckerna, så är det i varierande form. Gemensamt för alla böckerna, med undantag för en, är dock att fokus ligger på det mystiska inom religionen, samt att få paralleller till hur samerna lever idag görs. Det kan även konstateras att det är den västerländska historieskrivningen, med ett ”vi” som skriver om ett ”dem”, som råder.