| Summary: | Omsorgsfull, välkommen beröring har funnits vara avgörande för barns tillväxt och utveckling. Samspel mellan pedagoger och barn ses som det viktigaste för barns utveckling och lärande i förskolan. I flera förekommande diskurser inom förskolan i Sverige värderas emellertid fysisk distans mellan barn och pedagoger. Dit hör diskursen om det kompetenta barnet som kan mycket mer än de vuxna tror; diskursen om att barn måste tränas i självständighet av vuxna samt No touch-diskursen, vars syfte sägs vara att skydda barnen från sexuella övergrepp. Syftet med denna undersökning är att undersöka hur samspel mellan barn och pedagoger i form av beröring kan komma till uttryck i förskolans vardag. Den övergripande forskningsfrågan handlar om hur beröringsklimatet är på de undersökta förskolorna.En observationsstudie med mixed methods genomfördes på tre småbarnsavdelningar på olika förskolor i en sydsvensk stad, med sammanlagt 29 barn och 15 pedagoger. De teoretiska begrepp som användes vid analysen kommer från anknytningsteori, intersubjektivitetsteori, Educare-modellen och omsorgsetik.Resultatet visade att pedagoger framför allt initierade beröring av barnen i samband med den praktiska fysiska omsorgen med på- och avklädning av ytterkläder samt barnens hygien samt vid förflyttningar. De initierade beröring av barnen i socialt och kommunikativt syfte; i lek, för att påkalla uppmärksamhet samt för att skapa lugn. Vid några tillfällen uppstod situationer när beröring uteblev men möjligen hade ökat barnens fokus om det förekommit. Pedagogerna initierade även beröring i känslomässigt påfrestande situationer, som när barn grät, vid överlämningen från föräldrarna samt i samband med att barnen lades till vila och vaknade efter vilan. Pedagogerna, med undantag för en pedagog, initierade beröring i situationer när de hade en för observatören uppenbar anledning. Barnen å sin sida initierade beröring som till större del handlade om sökande av emotionell bekräftelse. Barnen kunde röra vid pedagogen med en hand eller fot när de var tillräckligt nära eller luta sig mot eller klamra sig intill pedagogen när de befann sig i pedagogens famn eller knä. Olika pedagoger förhöll sig olika inbjudande till beröring.Barnen vidrörde påfallande ofta pedagogernas ben eller fötter, även om pedagogen satt på golvet och hela kroppen var inom räckhåll. Barnen behövde beröring för att återfå jämvikt när de grät. Försök till avledning misslyckades och pedagogerna övergick till att trösta med beröring. I några fall vände sig barnen till en annan pedagog för att få tröst. De barn sin fick mest beröring fanns bland de som såg yngst ut. Dock fick inte alla de yngsta barnen mycket beröring. Några barn förhöll sig mer passiva och då uteblev beröring. Detta blev ytterligare betonat utomhus, där ytorna var större och bemanningen lägre på två av förskolorna. När ingen pedagog fanns till hands hände det att barn vände sig till en främmande vuxen (observatören) eller till äldre barn.Beröringsklimatet kan beskrivas som vänligt och tillåtande, men inom vissa gränser. Barnen fick beröring av pedagogerna i situationer som kan tänkas vara emotionellt krävande som när de grät eller skulle somna eller vakna, men de fick sällan beröring för dess egen skull. För barnens del innebar det att de till stor del hölls ansvariga för att de skulle få beröring i annat än den praktiska omsorgen. En enda pedagog bjöd in till beröring och fysisk kontakt utan att det fanns någon uppenbar anledning, och hen blev också oftare berörd av barn än andra pedagoger. Kompetensdiskursen och den kvardröjande självständighetsdiskursen kan ge vid hand att det är ”duktigt” att avstå från beröring.Ser man relaterande som barns främsta utvecklingsuppgift kan barns sökande efter beröring av pedagogerna kan räknas in i ett vidgat kompetensbegrepp. Kulturella och diskursiva föreställningar om att även små barn ska vara självständiga och fysiskt separerade från föräldrarna och andra omsorgsgivare kan försvåra barns anpassning till förskolan. Föreliggande undersökning ger inte stöd för idén att fysisk närhet blir en (dålig) vana som pedagoger aktivt måste träna bort.Omsorg i form av fysisk och känslomässig närhet har ett eget värde som behöver lyftas och kläs i ord. Eftersom långvarig fysisk kontakt mellan barn och pedagoger framför allt ägde rum när pedagogen satt ner behövs också soffor och andra sittmöbler såväl inomhus som utomhus på förskolorna.Pedagogers och barns beröring av varandra är ett ämne som är angeläget att utforska vidare. Är den diskrepans mellan pedagogers och barns syfte med att initiera beröring generell? Beröring har visats vara avstressande. Blir barn som får rika tillfällen till beröring med pedagogerna mindre stressade än barn med större fysisk distans till pedagogerna? Även pedagogernas förhållningssätt till beröring, och huruvida utbildning eller andra parametrar påverkar om och hur pedagoger berör barnen kan vara föremål för framtida forskning. === Caring, human touch has been found to be crucial for young children’s growth and development. However, in several discourses regarding Swedish preschools value is placed on physical distance between children and caregivers. The aim of this investigation is to increase knowledge about how physical care of young children might be expressed in Swedish preschools, by observing physical interaction between teachers and children. The dominant research question is: What is the touch climate between teachers and young children in Swedish preschools like? An observational study was conducted of 3 preschool groups constituted by 29 children ages 1-2, and 15 teachers. Data was analyzed using mixed methods with several theoretical concepts including care ethics, the Educare framework, attachment theory and inter-subjectivity theory.The results showed that teachers initiated physical contact primarily through their roles as physical caregivers (i.e. in satisfying the children’s physical needs such as helping to put on clothes, toilet training, help with mobility). Touch was also used while teaching and playing, but to a lesser extent, and seemingly not necessarily in a self conscious way, by the teachers. Physical contact also occurred during social interactions between caregivers and children. Of the contact initiated by the teachers, 20% was “emotional”, or comfort giving touch, i.e., touch not related to the execution of other specific duties such as diaper changing or helping to put on clothes. In contrast, 76% of the touch initiated by the children was “emotional”, or comfort seeking. The children strikingly often touched the teachers’ hips, legs and feet. The children initiated physical contact more frequently with teachers who were more receptive and open to physical contact. The youngest children tended to receive the most physical contact. However, children who were vague in the cues used to communicate a desire for physical contact tended to receive less attention in this regard. This was more pronounced during outdoor activities. When a child began to cry, they would eventually be comforted. Attempts to divert the child’s attention tended to fail. Some children experienced extended periods of contact, some as long as 15- 27 minutes, when they were being put to sleep. Older preschool children would sometimes care for the younger children when no teachers were immediately available. There was a discrepancy between the kind of physical contact the teachers offered the children, and the kind of contact the children sought. When children are seen as subjects that actively relate to fellow humans, a greater emphasis on the emotional component of child care is required. The children’s touching of the lower parts of the teachers’ bodies may indicate a slight feeling of distance. Whereas the teachers offered contact mostly in the conduct of practical circumstances, the children sought emotional support. Thus, the children were, to some extent, responsible for physical contact.Touching the children gently, while respecting the childrens’ integrity, can be seen as a means to unite caring and teaching within the Educare framework.
|
|---|
