Vatten, arsenik och etik? En fallstudie av Sidas biståndsprogram RESP i Bangladesh och reaktionerna på en landsomfattande arsenikkatastrof

• Main Author: Karlsson, Therese
• Format: Others
• Language: Swedish
• Published: Malmö högskola, Fakulteten för hälsa och samhälle (HS) 2005
• Subjects: arsenik; arsenikförgiftning; Bangladesh; bistånd; folkhälsoproblem; grundvattenbrunnar; Sida; Social Sciences; Samhällsvetenskap
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mau:diva-26657

BAKGRUND: arsenik i grundvattenbrunnar har blivit ett allvarligt folkhälsoproblem i Bangladesh. Mellan 35-57 miljoner människor riskerar att dricka arsenikförgiftat vatten. Arsenik är cancerframkallande och arsenikförgiftning är vanligast hos fattiga människor. Hälsoministern i Bangladesh meddelade 1996 att det uppstått en landsomfattande kris och att dödsfall rapporterats. Sida finansierade lån till grundvattenbrunnar i Bangladesh mellan 1992 och 2000 genom biståndsprogrammet RESP. SYFTE: att undersöka hur RESP fungerade, hur ansvariga för RESP reagerade på arsenikförgiftningen och vad Sida gör för att förbättra folkhälsan i Bangladesh. METOD: en kvalitativ retrospektiv fallstudie baserad på arkivdokument och intervjuer med Sidas hälsoenhet och ansvariga för RESP. RESULTAT: RESP skapade arbetstillfällen genom att fattiga fick bygga upp infrastruktur på landsbygden och mikrokrediter gavs för att starta småföretag. Krediter gavs även till brunnsborrning. Sida uppmärksammade inte arsenikkatastrofen förrän journalister började ställa frågor om varför Sida inte engagerade sig. Sida agerade först i slutet av 1999 då huvudkontoret upptäckte att Sida finansierat brunnar. Ett mindre projekt för att hindra arsenikförgiftning hos målgruppen startades tre år senare med avslutades efter 16 månader. Intern korrespondens i Sidas arkiv visar på en likgiltig inställning till dem som drabbas av arsenikförgiftning. Sidas hälsoenhet uppgav att ohälsa är ett stort utvecklingshinder och att kostnader till följd av sjukdom är en av de största fattigdomsfällorna. Sida har dock lämnat ansvaret för arsenikproblematiken till andra biståndsorganisationer. Sida ser RESP som ett lyckat program trots att det visat sig att det inte nådde de fattigaste. Denna grupp ansågs svår att få med då de ofta är sjuka och kringdrivande. === BACKGROUND: arsenic contamination of groundwater tube wells has become a serious public health problem in Bangladesh and 35 to 57 million people are drinking arsenic poisoned water. Arsenic is a carcinogen and arsenicosis is more prevalent among the poorest of the population. In 1996 The Health Minister of Bangladesh stated that this had caused a countrywide crisis and that deaths had been reported. Sida financed loans to groundwater tube wells in Bangladesh between 1992 and 2000 through a development aid programme called RESP. AIM: to examine how RESP functioned, how those responsible for the program reacted on the arsenic crisis and what Sida is doing to improve the public’s health in Bangladesh. METHOD: a qualitative retrospective case study based on archive records and interviews with the health department at Sida and responsible for RESP. MAIN RESULTS: RESP created job opportunities by hiring poor people to build up rural infrastructure and by giving micro credits to finance small businesses. Loans were also given to install tube wells. Sida did not take notice of the arsenic crisis until journalists started asking questions why Sida wasn’t involved. Sida did not react until end of 1999 when the headquarters discovered that Sida had financed tube wells. A smaller arsenic mitigation project started tree years later but was terminated after 16 month. In-house correspondence at Sida reveals an indifferent attitude to the sufferers of arsenicosis. Sida’s health department stated that ill health is a major development obstacle and that health related costs are one of the largest poverty traps. Despite this knowledge Sida has left the responsibility for the arsenic crisis to other aid organizations. Sida see RESP as a successful program even though it didn’t reach the poorest population in the programme area. These people were seen as difficult to reach as they often are sick and homeless.