| Summary: | I uppsatsen görs en utredning av gällande rätt beträffande utmätning av egendom i makars respektive sambors gemensamma besittning. Vid utmätning av egendom som finns i makars respektive sambors gemensamma besittning presumeras egendomen i första hand tillhöra gäldenären oavsett vem av dem som är gäldenär. För att kunna freda sin egendom från den andra makens respektive sambons skulder åläggs den åberopade maken respektive sambon (benämns för tredje man i rättslig mening) bevisbördan. Besittningspresumtionen stadgas i 4 Kap. 19 § 1 st. Utsökningsbalk (UB) (1981:774). Syftet med arbetet är därför att fastställa och tydliggöra vilka giltiga bevis som åläggs gäldenärens make respektive sambo för att delvis eller i helhet kunna freda sin egendom från gäldenärens skulder. I analysen diskuteras besittningspresumtionens förenlighet med gällande grundprincip om makarnas respektive sambors egendomsförhållande. Grundprincipen stadgas i 1 Kap. 3 § Äktenskapsbalken och innebär att vardera maken råder över sin egendom och svarar för sina skulder. Arbetet är baserat på den rättsdogmatiska metoden som innebär att utifrån lagstiftning, rättspraxis, lagförarbeten och doktrin lösa juridiska problem. Resultatet av undersökningen visar att egendomsdistinktionen (giftorättsgods, samboegendom och enskild egendom) som stadgas i Äktenskapsbalken (ÄktB) (1987:230) respektive Sambolagen (SamboL) (2003:376) vid utmätning inte har särskild stor betydelse eftersom den skuldsatte maken presumeras vara ägare till egendom vid sambesittning enligt 4 Kap. 19 § 1 st. UB. Genom det höga beviskrav som åläggs den skuldfria maken respektive sambon för att kunna freda sin egendom från utmätning för den andra makens skulder är makar respektive sambor i praktiken indirekt ansvariga för den andra makens respektive sambons skulder. Det som fortsättningsvis stadgas om makar gäller även för sambor om inget annat uttrycks.
|
|---|
