| Summary: | ”Tyst i klassen” säger läraren och förväntar sig ett klassrum där lugn och stillhet råder, men hur aktuell är egentligen detta uttryck idag? Till skillnad från för några årtionden sedan så har det sociokulturella lärandeperspektivet, där grupparbete och samtal i helklass ofta är vägen till lärande, fått allt mer plats i skolvärlden. Detta medför att en elev i dagens skola behöver vara bekväm med att tala inför en grupp och arbeta på ett sätt som innebär att verbalt kunna uttrycka sina tankar och resonemang för andra. En sociokulturell lärandekultur innebär att social förmåga blir en av förutsättningarna för lärande. Synen på tystnad har således förändrats och idag har tystnad hos elever snarare börjat att betraktas som ett hinder för kunskapsutveckling. Dans som ämne och de kurser som ingår i programinriktningen dans på gymnasiet påverkas även dem av denna förändring. Förmåga att uttrycka sig verbalt framstår i dagsläget vara av allt större betydelse för goda studieresultat även inom dansämnet. Denna studie har valt att ifrågasätta denna förändring och undersökt hur de tysta eleverna, som gärna undviker att tala högt, upplever sin skolsituation. Studien utgår från de elever som studerar dansinriktning på gymnasiet och i rapporten presenteras resultatet av den enkätundersökning som genomförts för att undersöka omfattning och upplevelser av företeelsen ’tysta elever’. Studiens resultat har tolkats enligt ett hermeneutiskt perspektiv utifrån teorier som vanligtvis används inom social – psykologisk forskning. Resultatet visar att elever som enligt studiens definition identifieras som tysta och tillbakadragna är relativt lågt till antalet och att de trivs i sin klass och med sin lärare. Eleverna själva säger sig inte uppleva några direkta indikationer på att deras tystnad skulle hämma deras lärande men däremot kan detta skönjas då studiens data sätts i ett holistiskt perspektiv och jämförs med tidigare forskning.
|
|---|
