| Summary: | Studien handlar om ensamlekande barn i förskolan, alltså barn som inte leker tillsammans med andra barn. Syftet med studien är att synliggöra förskolepersonals uppfattningar om lekens utformning och dess betydelse för ensamlekande barn. Studien tar sin teoretiska utgångspunk ur ett sociokulturellt perspektiv på lek och utveckling. Vi har i studien använt en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer utgjort vår datainsamling. De som intervjuats är fyra förskollärare och en är barnskötare, alla med varierad erfarenhet inom förskolans verksamhet. Frågeställningarna behandlar förskolepersonals uppfattningar om lek och lekens betydelse, orsaker till ensamlek samt pedagogiska utmaningar med att få ensamlekande barn att leka med andra barn. Resultatet visar hur viktig vuxnas förhållningssätt till barn och deras lek är samt vad det har för betydelse i mötet med enskilda individer. Förskolepersonalens tankar kring orsaker till att barn leker ensamma synliggörs i resultatet och tar upp barns erfarenheter, diagnoser samt avsaknad av ett gemensamt språk. Studien visar även att förskolepersonal upplever en komplexitet i arbetet med ensamlekande barn då det handlar om kompetens och erfarenhet för att personalen ska kunna känna av när barnet behöver stöttning eller inte. Likaså synliggörs i resultatet att gruppaktiviteter är vikt då förskolepersonalen menar att ensamlekande barn kan se och lära av andra samt bli en del i ett sammanhang.
|
|---|
