Pharmacogenetic Studies of Paclitaxel in Ovarian Cancer : focus on interindividual differences in pharmacodynamics and pharmacokinetics

• Main Author: Green, Henrik
• Format: Doctoral Thesis
• Language: English
• Published: Linköpings universitet, Klinisk farmakologi 2007
• Subjects: pharmacogenetics; paclitaxel; LC/MS; Taxol; ovarian cancer; pharmacokinetics; CYP2C8; CYP3A4; ABCB1; äggstockscancer; paklitaxel; Clinical pharmacology; Klinisk farmakologi
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:diva-8134; http://nbn-resolving.de/urn:isbn:978-91-85715-84-8

Ovarian cancer is one of the most common female cancer diseases in the world today and in Sweden more than 800 new cases are diagnosed every year. The standard treatment consists of chemotherapy with paclitaxel in combination with carboplatin after initial cytoreductive surgery. The response to treatment and the severity of adverse drug reactions after chemotherapy varies greatly among individuals, and one of the most important factors responsible for these differences is now recognized to be the genetic variability. One of the major obstacles to successful treatment is drug resistance. Several potential mechanisms have been suggested for the resistance to paclitaxel, such as mutations in the target protein β-tubulin, single nucleotide polymorphisms (SNPs) in the gene ABCB1, which encodes the transport protein P-glycoprotein. P-glycoprotein can mediate efflux of various drugs from cancer cells as well as from the circulation into the intestinal lumen, and overexpression and/or high activity leads to drug resistance and/or increased elimination. Another reason might be the high interindividual variability of paclitaxel plasma concentrations, which has been suggested to be influenced by variability in metabolic enzymes, such as CYP2C8 and CYP3A4, and transport proteins e.g. P-glycoprotein. In the studies constituting this thesis we have investigated the possibilities of predicting the pharmacokinetics of paclitaxel as well as the tumor response and adverse drug reactions after chemotherapy in the preparation of personalized chemotherapy. We studied the correlation between the response and the presence of mutations in the dominant β-tubulin gene and SNPs in ABCB1. DNA from 40 ovarian tumors was screened for sequence variations in the β-tubulin gene without finding any, showing that β-tubulin mutations are rare and unlikely to be a clinically relevant resistance mechanism for paclitaxel. The SNPs G2677T/A and C3435T in the ABCB1 gene were determined in 53 ovarian cancer tumors from patients with poor (progressive disease or relapse within one year) or good (disease-free survival of more than one year) response to paclitaxel-carboplatin chemotherapy. Patients homozygously mutated for G2677T/A had a higher probability of responding to chemotherapy. There was also a dose-dependent influence of the number of mutated alleles on the response to paclitaxel treatment. No correlation was found for the C3435T variant. By using a newly developed quantitative LC/MS method for the simultaneous determination of paclitaxel and its hydroxymetabolites in human plasma we assessed the individual elimination of paclitaxel in 33 ovarian cancer patients. The patients were genotyped for SNPs in the ABCB1, CYP2C8 and CYP3A4 genes and their in vivo CYP3A4 enzyme activity, tumor response and toxicity, especially the neurotoxicity, were determined. Patients heterozygous for G/A in position 2677 in ABCB1 had a significantly higher clearance of paclitaxel than patients with the wild type or homozygously mutated, but not compared to patients carrying the G/T alleles. A lower clearance of paclitaxel was also found for patients heterozygous for CYP2C8*3 when stratified according to the ABCB1 G2677T/A genotype. The CYP3A4 enzyme activity in vivo affected the relative influence of CYP2C8 and CYP3A4 on the metabolism, but not the total clearance of paclitaxel. The exposure to paclitaxel was correlated to the neurotoxicity, but not to the treatment response. In conclusion, our findings suggest that the SNP G2677T/A in the ABCB1 gene, but not β-tubulin mutations, might be a predictor for paclitaxel response and that the interindividual variability in paclitaxel pharmacokinetics might be predicted by ABCB1 and CYP2C8 genotypes and provide useful information for individualized chemotherapy. === Ovarialcancer (äggstockscancer) är en av de vanligaste cancerformerna hos kvinnor i Sverige idag. Behandlingen består vanligen av tumörreducerande kirurgi följd av kemoterapi med paklitaxel och karboplatin. Målsättningen med detta avhandlingsarbete har varit att förbättra cytostatikabehandlingen (cellgiftsbehandlingen) med framförallt paklitaxel vid ovarialcancer genom att lägga grunden för individualisering av doser och förutsäga tumörsvaret vid behandlingen. Ett problem med dagens cancerbehandling är att många cancerceller så småningom blir resistenta mot olika cytostatika. För att angripa den mest resistenta cellen innan den induceras att öka uttrycket av, eller utveckla, fler resistensmekanismer vore det en fördel om vi före behandlingen kunde prediktera vilken dos av cytostatika som är bäst lämpad för individen samt om tumören kommer att reagera på behandlingen eller ej. En av de viktigaste faktorerna för skillnader i behandlingseffekt tros vara genetiska variationer mellan olika individer. I våra studier har vi använt genetiska metoder för att studera om vi kan prediktera tumörsvaret vid behandlingen genom att bestämma mutationer i genen för paklitaxels målprotein, β-tubulin, samt bestämma genetiska variationer i ABCB1-genen, kodande för transportproteinet P-glykoprotein. Tanken är att ett förändrat målprotein eller en förändrad förmåga hos cancercellerna eller kroppen att transportera ut paklitaxel skulle leda till en skillnad i påverkan på tumören. DNA från 40 ovarialtumörer analyserades utan att en enda sekvensvariation hittades i genen för β-tubulin, vilket tyder på att genetiska förändringar i genen för β-tubulin sannolikt inte är en klinisk relevant resistensmekanism. De normalt förekommande genetiska variationerna G2677T/A och C3435T i ABCB1-genen bestämdes i DNA från 53 ovarialtumörer där behandlingen endera givit en bra (tumörfri minst ett år) eller dålig (progression av tumören eller tumörfri mindre än ett år) anti-tumöreffekt. Patienter som var dubbelmuterade i position 2677 dvs hade endera T/T eller T/A (A/A hittades inte i materialet) i denna position hade en högre sannolikhet att få ett bra anti-tumörsvar vid behandlingen. Även antalet muterade baser påverkade utfallet, ju fler muterade baser i position 2677, desto högre sannolikhet att få ett bra svar på behandlingen. Andelen T eller A var också högre i den grupp av patienter som fått en lyckad behandling. För att kunna prediktera patientens individuella förmåga att bryta ner paklitaxel studerade vi inverkan av sekvensvariationer i generna för de nedbrytande enzymerna, CYP2C8 och CYP3A4, och transportproteinet P-glykoprotein (genen ABCB1) på eliminationen av läkemedlet i kroppen. Vi utvecklade en metod för att mäta paklitaxelkoncentrationerna i blodet och använde den för att studera hur snabbt 33 ovarialcancer patienter eliminerade cytostatikat från blodbanan. Hos dessa patienter bestämde vi förekomsten av kända genetiska variationer i generna ABCB1, CYP2C8 och CYP3A4 samt deras CYP3A4 enzymaktivitet i kroppen. Biverkningarna och tumörsvaret vid behandlingen utvärderades också. Eliminationen av paklitaxel hos dessa patienter var beroende av vilken bas som fanns i position 2677 i ABCB1-genen och förekomsten av den genetiska varianten CYP2C8*3. Enzymaktiviteten hos CYP3A4 kunde inte påvisas påverka eliminationen av paklitaxel utan snarare vilket enzym, CYP2C8 eller CYP3A4, som var relativt dominant i respektive patient. Exponeringen av paklitaxel korrelerade till den neurologiska påverkan som patienten orsakades av cytostatikat, men kunde inte korreleras till tumörsvaret vid slutet av cytostatikabehandlingen. Sammanfattningsvis ger patientens genetiska variationer i ABCB1, men inte β-tubulin, information om behandlingsutfallet. Genetiska variationer i CYP2C8 och ABCB1 påverkar patientens förmåga att eliminera paklitaxel och kan förhoppningsvis användas för att individualisera doserna. Vår förhoppning är att resultaten i denna avhandling skall kunna användas för att individualisera och ytterligare förbättra cytostatikabehandlingen vid ovarialcancer.