| Summary: | Introduktion Alla samtal karaktäriseras av en önskan att förstå varandra och av ett samarbete för att nå dit. Det är välkänt att samtal mellan personer med nedsatt kommunikationsförmåga och normaltalare ofta är ojämlika och att deltagaren utan funktionsnedsättning dominerar samspelet. Syfte: Syftet med föreliggande arbete är att kartlägga vardagliga kommunikationssituationer där en deltagare med kommunikativt funktionshinder interagerar med olika samtalspartners. Metod: I studien deltog två förskolebarn som använder tecken som alternativ och/ eller kompletterande kommunikation, TAKK. Barnen filmades i vardagliga miljöer hemma och på förskolan med olika samspelspartners. Materialet analyserades utifrån principer från Conversation Analysis. Resultat: Flera fenomen framkom som stöder tidigare forskningsresultat. Samtalens innehåll utgick till stor del från ett här- och nuperspektiv. Många exempel fanns på hur samtalet övergick till en tydligare inlärningssituation där fokus riktades mot kommunikationens form, snarare än dess innehåll. Det noterades även att den vuxne återanvände barnets uttryck för att repetera det korrekt och på så sätt ge en modell för det talade ordet och tecknet samt att utvidga barnets sats. När det gällde barnens samtal med varandra, visade det sig att den vuxne som fanns närvarande i rummet ofta lämnade egna bidrag i samtalet. Konklusion: En viktig iakttagelse för den kliniska verksamheten är att en kommunikationssituation ofta övergår från informell till formell genom att fokusera på kommunikationens form istället för på dess innehåll. Det är av stor vikt att poängtera detta för de vuxna i barnens omgivning vid introduktion av AKK då barnen behöver uppleva att man samarbetar för att uppnå gemensam förståelse .
|
|---|
