| Summary: | The thesis primarily tracks the history of historical responsibility in negotiations to and under the UN Framework Convention on Climate Change (UNFCCC). The concept aims at attributing individual country burdens in mitigating climate change based on the relative levels of past emissions. A hermeneutic approach and discursive theory has been applied to the empirical material consisting of documents form UNFCCC’s main bodies. Even though the concept was part of the discursive struggle over the content of the UNFCCC, it has been more central in the struggle to operationalise the Convention’s principles on equity. Historical responsibility has been most elaborated in a proposal by Brazil to the 1997 pre-Kyoto negotiations. This proposal combined a biophysical approach (preferred by the North) with that of a political economic approach (preferred by the South). However, the proposal was soon pushed of the central agenda and discussions on the topic turned technical and centred on scientific uncertainties. The biophysical framing excluded equity. At the same time as the proposal was marginalised within UNFCCC as a whole, it was central in discussions on comprehensive approaches to historical responsibility. Any that wanted to discuss comprehensive approaches were referred to this forum wherein talks on equity were excluded from the rules of discussion. This echoes a world system of a periphery, the global South, dependent upon core countries, the global North. The last mentioned have the capacity to set the agenda. The argument for marginalising the Brazilian proposal has been compared to the accepted Kyoto protocol with the result that the official arguments for marginalisation do not hold. The thesis also investigates historical responsibility’s problem solving potential as a concept that could create much needed dialogue across the North/South divide. === Uppsatsen söker främst följa konceptet ”historisk skuld” i klimatförhandlingarna som ledde till, och som senare fördes under, FNs ramkonvention om klimatförändringar (FCCC). Historisk skuld tillskriver länder eller regioner ett ansvar för klimatförändringar som baseras på dess historiska utsläppsnivåer av växthusgaser. Ansvarsberäkningarna ligger sedan till grund för bördefördelning. Empirin, beståendes av dokument från FCCCs organ, har analyserats genom hermeneutik och diskursteori. Historisk skuld fanns med i den diskursiva kampen över FCCC men blev centralt först i kampen över hur FCCCs rättviseprinciper skulle operationaliseras. Som mest genomarbetat har konceptet varit i det så kallade brasilianska förslaget vilket lades fram inför Kyotoförhandlingarna. Förslaget kombinerade en naturvetenskaplig gestaltning, som föredras av länder i nord, med en politisk ekonomisk dito, vilken föredras av syd. Det exkluderades emellertid fort från den beslutsfattande agendan och hänvisades till rådgivande organ där frågan teknifierades med fokus på vetenskapliga osäkerheter. Den naturvetenskapliga gestaltningen exkluderade samtal om rättvisa. Samtidigt som förslaget marginaliserades inom FCCC som helhet så blev det centralt i detaljerade diskussioner om historisk skuld. Om någon ville diskutera operationaliserade varianter av historisk skuld inom FN så hänvisade de till detta forum, ett forum där samtal om rättvisa exkluderats genom de tysta regler som styr diskussionen. Detta speglar ett världssystem där en periferi, det global syd, är beroende av centrala länder, det globala nord. De sistnämnda har kapaciteten att styra dagordningen. Argumenten bakom marginaliseringen av det brasilianska förslaget har sedan jämförts med det accepterade Kyotoprotokollet. Det visar sig då att de officiella argumenten för marginalisering inte håller. Uppsatsen undersöker också konceptets potential till att initiera välbehövlig dialog mellan nord och syd.
|
|---|
