| Summary: | I denna uppsats utreds gränsdragningsproblematiken mellan omfattningsbestämmelser och säkerhetsföreskrifter. Beroende på vilken benämning ett försäkringsvillkor får kan nämligen påverka i vilken utsträckning försäkringstagarens har rätt till ersättning eller inte. Täcker inte försäkringen en viss avtalad risk (omfattningsbestämmelse) innebär det att ingen ersättning utgår eftersom inget försäkringsfall har inträffat. Har emellertid försäkringstagarna eller annan som kan likställas med denne åsidosatt att iaktta en säkerhetsföreskrift innebär det inte alla gånger att ersättning helt uteblir. Istället görs ett avdrag med 20, 30 eller 100 % beroende på vad som föreskrivs i villkoren. Enligt 4 kap. 11 § FAL får försäkringsbolagen inte formulera villkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringsskyddets omfattning när begränsning beror på att den försäkrade t.ex. åsidosatt att följa en säkerhetsföreskrift. När avdrag görs med 20 % vid åsidosättande av en säkerhetsföreskrift är det av stor vikt att kunna urskilja ett sådant villkor från en omfattningsbestämmelse. Utgångspunkt i uppsatsen är rättsfallet T 100–16 i Svea HovR som handlar om en tvist där Länsförsäkringar AB (LF) hävdade att ett villkor skulle vara en omfattningsbestämmelse medan försäkringstagaren hävdade att det istället – i sin helhet – rörde sig om en säkerhetsföreskrift.Syftet med uppsatsen är att försöka klargöra vad det är som avgör att det ena skiljer sig från det andra och hur det skall undvikas att villkor formuleras felaktigt. Utöver ovannämnda rättsfall baserar sig uppsatsen på lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin.I analysen utreds hur LF har tolkat gränsdragningen mellan omfattningsbestämmelser och säkerhetsföreskrifter. I slutsatsen kommer jag fram till att LF enkelt hade kunnat undvika tvisten bara om villkorets innebörd hade preciserats tydligare. Slutligen har jag lämnat förslag på hur LF borde ha formulerat villkoret för att ha att undvikit tvist.
|
|---|
