| Summary: | Avtalsrätten vilar på principen att avtal skall hållas. Den som vägrar att uppfylla sitt avtalslöfte kan tvingas att fullgöra sina skyldigheter och betala skadestånd genom tvångsåtgärder av myndighet. Men precis som för principer i allmänhet, så har även denna princip ett flertal undantag. En teoretisk motivering för att befrias från en avtalsförpliktelse är den tyska Omöjlighetsläran som växt fram på grundval av den romerska rättsgrundsatsen - impossibilum nulla obligatio est. Denna lära förespråkar attvid förekomst av objektiv ursprunglig omöjlighet, dvs. avtalsprestationen har ända sedan avtalsingåendet varit omöjligt att fullgöra för alla och envar i gäldenärens ställning, skall avtalet anses som ogiltigt. Detta medför även att gäldenären befrias från skyldigheten att fullgöra avtalsprestationen ifråga, och vid en eventuell kännedom om omöjligheten, endast behöver ersätta motpartens negativa kontraltsintresse. Omöjlighetsläran sägs ha legat till grund för dröjsmålsreglerna i 1905 års köplag. Vid en analysering av dessa regler framkommer däremot att det snarare rör sig om en sammanblandning av Omöjlighetsläran och den till viss del snarlika läran om Force majeure. Omöjlighetslärans betydelse inom svensk rätt kom sedan att förändras dramatiskt i och med införandet av den nya köplagen 1990. Läran kritiserades som alltför sträng med sitt krav på absolut och objektiv omöjlighet. Denna uppsats försöker emellertid avslutningsvis påvisa att det fortfarande finns ett behov och användningsområde för Omöjlighetsläran i framtida svensk rätt i form av en oskriven kontraktsrättslig princip.
|
|---|
