| Summary: | Många av de komponenter som är nödvändiga i ett nationellt beskattningssystem erkänns av EG-domstolen som tvingande hänsyn till allmänintresset, även om de bakomliggande värdena inte kommer till uttryck på exakt samma vis i EG-rätten som i den nationella rätten. De nationella allmänintressen som inte erkänns av domstolen kan sammankopplas med godtagbara förklaringar till varför ett sådant erkännande inte är lämpligt eller nödvändigt. Domstolen förefaller på så vis hålla en jämvikt mellan gemenskapens bästa och de enskilda medlemsstaternas bästa. EG-domstolens erkännande av dessa allmänintressen sker dock inte helt utan förbehåll. Medlemsstaternas yrkande på rättfärdigande avslås mer som regel än undantag. Det tydligaste exemplet är behovet av ett konsekvent beskattningssystem. Sedan rättfärdigandegrunden introducerades i mitten av nittiotalet har tillämpningsområdet till och med förminskats genom åren. En viss uppmjukning har dock skett genom att domstolen tillämpade rättfärdigandegrunden på ett nytt sätt i den känsliga frågan om gränsöverskridande förlustutjämning inom koncerner. Territorialitetsprincipen, som inom EG-rätten är nära sammanlänkad med rättfärdigandegrunden skattesystemets inre sammanhang, har endast kunnat rättfärdiga fördragsstridiga skatteregler en gång. De för ett nationellt beskattningssystem viktiga komponenterna proportionalitet, effektiv skattekontroll och hinder för skatteflykt anses även av EG-domstolen utgöra trängande allmänintressen. EG-domstolen tillmäter dock proportionalitetsprincipen större betydelse än vad många av medlemsstaterna gör. Behovet av proportionalitet har nämligen hittills förhindrat att yrkandet på behovet av en effektiv skattekontroll och yrkandet på behovet av att hindra skatteflykt från att rättfärdiga fördragsstridiga skatteregler. På det stora hela är det, i motsats vad som först verkar vara fallet, en väldigt strikt tillämpning av möjligheten till rättfärdigande som EG-domstolens rättspraxis återspeglar. Någon jämvikt mellan gemenskapens och medlemsstaternas intressen kan således inte anses föreligga. Som huvudregel är det gemenskapens bästa som väger över. Detta är egentligen föga förvånande, eftersom ett inslag i domstolens arbetsmetod är att välja den lösning som bäst gynnar gemenskapen. Rule of reason-doktrinen har som utgångspunkt oddsen emot sig, eftersom den utgör ett undantag från grundplåten i det EG-rättsliga samarbetet. Nationalekonomiska överväganden av olika slag är det huvudsakliga intresset vid utformningen av ett nationellt beskattningssystem. Även om ett lands ekonomi kan framstå som det mest trängande allämintresset, kan inte domstolen som utgångspunkt ta hänsyn till ekonomiska överväganden. Sådana överväganden vid domstolens juridiska bedömningar skulle innebära en rad problem. Här finns således en stor skillnad mellan medlemsstaternas och EG-domstolens syn på vad som utgör ett trängande allmänintresse. Domstolen har dock inte varit helt konsekvent i sitt ställningstagande. Domstolens rättspraxis visar att ekonomiska överväganden i vissa fall har accepterats i det tysta.
|
|---|
