| Summary: | Eutrofieringen i Östersjön har länge varit ett omfattande miljöproblem, med ökad algblomning, syrebrist och döda bottnar som följd. Dessa problem uppstår då det tillförs ett överskott av närsalterna kväve och fosfor. Detta närsaltsläckage kommer till stor del från mänsklig aktivitet, varav stora mängder kommer från jordbruket. Syftet med detta projekt är för det första att kartlägga dagens kunskapsläge kring vilka åtgärder som kan implementeras för att minska närsaltstransporten i vattendrag. Vidare syftar projektet till att undersöka hur den rumsliga placeringen av dessa åtgärder påverkar närsaltsretentionen samt hur närsaltsläckagets fördelning påverkar detta. Detta har gjorts genom att bygga upp en modell där åtgärdernas placering, storlek och antal såväl som kväveläckagets fördelning varieras för att studera hur näringsbelastningen till nedströms recipient påverkas. Modelleringen har avgränsats till att endast undersöka våtmarker och kväve. Resultatet av modelleringen visar att en stor våtmark placerad nära utloppet ger högst total näringsretention. Vidare visar resultatet att både kvävekoncentrationer i vattendragen och retentioner i enskilda våtmarker inom området påverkas av kväveläckagets rumsliga fördelning, vilket tyder på att även detta behöver beaktas för att kunna skydda vattenförekomster inom landskapet. Resultatet visar också på att den bästa våtmarksplaceringen är strax uppströms om den recipient som ska skyddas. === The Baltic Sea suffers from eutrophication, which leads to increased algae growth, affecting the water quality and the surrounding ecosystems. This has been an extensive environmental problem for a long time and the main cause of this problem is excessive inputs of nitrogen and phosphorus. These nutrient inputs occur in great parts due to human activities and a significant proportion originates from agriculture. Non-point sources, such as nutrients lost from agricultural soils, are difficult to locate and consequently it’s hard to implement the right measure in the right place. One of the objectives of this report is to map out which measures that can be implemented in watercourses to increase the nutrient retention. The report also aims to analyze how the spatial distribution of these measures, as well as the nutrient input, affects the nutrient retention. This has been done by creating a model, where wetlands can be positioned in different places within a catchment area. The model has been limited to only analyze wetlands and nitrogen. The positioning, area and number of the wetlands as well as the nitrogen input was varied in order to analyze how the retention was affected. The result of this modelling showed that the highest nutrient retention in total was achieved by placing one big wetland close to the outlet of the studied area. Furthermore, the concentration and retention of nitrogen within the area varied when the distribution of the nitrogen input was altered, which indicates that it’s important to analyze this in order to improve the water quality within the landscape. Finally, to obtain the highest efficiency of a wetland, the wetland should be placed just above the recipient it’s intended to protect.
|
|---|
