| Summary: | Ett företag kan genom en omstrukturering överlåta en näringsverksamhet till en utomstående person för att kunna bedrivas vidare i en ny företagsfrom istället för att verksamheten avslutas. En omstrukturering kan äve ske inom en koncern eller mellan olika bolag som ägs av en och samma fysiska person. Huvudregeln är att om en överlåtelse görs till ett pris som understiger marknadsvärdet ska uttagsbeskattningsreglerna i 22 kap. Inkomstskattelagen (1999:1229), IL, tillämpas. Till huvudreglen finns det undantag och en av undantagsreglerna framgår av 23 kap. IL och gäller för underprisöverlåtelser, dvs. försäljning av tillgångar till priser under marknadsvärde. I 23 kap. IL finns det ett antal villkor som måste vara uppfyllda för att det ska kunna föreligga en kvalificerad underpirsöverlåtelse. Ett av villkoren som uppsatsen utgår ifrån är 23 kap. 17 § IL som reglerar självaste överlåtelsen. Överlåtelsen ska avse en hel verksamhet, verksamhetsgren eller en ideell andel av en verksamhetsgren. Vad som avses med begreppet verksamhetsgren är oklart då det varken av lagtext eller förarbeten tydligt framgår vad som faktiskt kan utgöra en verksamhetsgren eller hur begreppet ska tolkas. För att veta vad som avses med verksamhetsgren kan definitionen i 2 kap. 25 § IL ge vägledning. I paragrafen framgår det att tillgången ska lämpa sig för att avskiljas till en självständig rörelse. Vad som menas med rörelse kan definitionen utläsas ur 2 kap. 24 § IL. Eftersom att 2 kap. 25 § IL gäller för både underprisöverlåtelser i 23 kap. IL och verksamhetsavyttringar i 38 kap. IL har diskussioner förts huruvida begreppet ska tolkas enligt EU-rätten. Ska definitionen i 2 kap. IL kunna tillämpas för två olika transaktioner? Hur begreppet ska tolkas är omdiskuterat i doktrinen och mycket talar för att det är en fråga för domstolen att döma i. För att företag, innan de genomför en omstruktuering, ska veta om tillgången de vill överföra ses som en verksamhetsgren eller inte hade det underlättat om det gick att utläsa riktlinjer ur praxis om vilka tillgångar som utgör en verksamhetsgren och hur begreppet ska tolkas. Eftersom det varken av lagtexten eller förarbeten går att utläsa hur begreppet verksamhetsgren ska tolkas kan ledning sökas i praxis. I uppsatsen lyfts ett antal praxis från domstolen men också förhandsbesked från Skatterättsnämnden, SRN, som har prövat frågan om en typ av tillgång ses som en verksamhetsgren. Eftersom en bedömning görs från fall till fall kan det vara svårt att finna riktlinjer som skulle gälla i alla situationer. Av domstolens och SRN:s bedömning har det inte heller framgått på ett tydligt sätt hur deras bedömning har gjorts i det aktuella fallet. Detta gör det svårt att veta hur deras diskussioner har gått och vad som faktiskt har legat till grund i bedömningen. Men trots detta skulle man kunna utläsa ett fåtal riktlinjer även fast de inte är på någon detaljerad nivå.
|
|---|
