| Summary: | Det har inte alltid varit en självklarhet att personer med funktionsnedsättning ska åtnjuta samma rättigheter som andra människor. Synen på funktionsnedsättning och funktionshinder har förändrats över tid, från något individrelaterat till en numera miljörelaterad nedsättning. Den förändringen innebar att det blev enklare att ställa krav på samhället för anpassning och delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, trädde i kraft år 1994 för att stärka funktionshindrades ställning i samhället. Detta genom att konkretisera insatser och fastslå att stöd och särskild service ska vara en rättighet för de som omfattas av lagen. Personlig assistans är en av insatserna, vilka uppställs i LSS. För att vara berättigad personlig assistans krävs att den enskilde har stora och varaktiga funktionshinder och behöver hjälp med sina grundläggande behov, 9 a § 1 st. LSS. Målet med insatsen är att ge den enskilde frihet att bestämma om och vid vilka tillfällen hjälpbehov finns. Insatsen kan ges till såväl vuxna som barn, så länge personen inte fyllt 65 år. I förarbetena till LSS framgår att, då insatsen ska ges till barn, är det främst barn med så pass svåra nedsättningar att annan hjälp från skola, barnomsorg och hälso- och sjukvård inte är tillräckligt, som de kan bli berättigade assistans. Utifrån 51 kap. socialförsäkringsbalken (2010:110), SFB, om assistansersättning framgår att föräldraansvaret ska beaktas vid bedömningen av personlig assistans för barn. Det innebär att endast hjälpbehov utöver vad som bör omfattas av ett normalt föräldraansvar berättigar personlig assistans. Problemet är att det inte finns ett sätt att fastställa vad som omfattas av ett normalt föräldraansvar, varför såväl LSS-handläggare som domare hamnar i en svår situation när en sådan bedömning ska göras. Vid en närmare genomgång av den rättsliga praktiken, i form av en kvalitativ studie, påvisas att vissa förvaltningsrätter menar att föräldraansvaret får sträcka sig längre än för ett genomsnittligt utvecklat barn. Detta då det finns en stor variation av vad som anses normalt. Samtidigt menar Försäkringskassan att inga individuella skillnader ska beaktas vid bedömningen av personlig assistans för barn. Enligt min mening verkar det sammantaget finnas svårigheter i att formulera vad som anses som normalt föräldraansvar och inte. De prejudicerande mål som finns, är långt ifrån uttömmande och avser vanligen barn med flerfunktionshinder och omfattande hjälpbehov. Det åvilar således kommunen och Försäkringskassan, vilka är beslutsfattande organ i första instans, att utforma enhetliga bedömningar, för att därigenom uppnå rättssäkerhet och förutsebarhet. Avsaknaden av en metod i att fastställa föräldraansvaret gör att myndigheterna därmed har ett ansvar att uppnå enhetliga bedömningar, detta i kombination med ett stort tolkningsutrymme. Sammanfattningsvis anser jag därför att det blir problematiskt om myndigheter såsom Försäkringskassan, utformar egen myndighetspraxis. Utformningen av sådan praxis ställer höga krav på att utgångspunkten hela tiden är gällande rätt. Om myndighetspraxis avviker från rättsliga normer går det inte att förutse avgöranden i de enskilda fallen. I Försäkringskassans rättsliga ställningstagande framgår att inga individuella skillnader ska göras i bedömningen av personlig assistans för barn. Samtidigt är LSS utformad för att insatserna ska bidra till ett individuellt stöd för den enskilde. En individuell bedömning är förutsättningen för att ett barn ska få den omvårdnad som svarar mot barnets behov. === It has not always been a matter of course for people with disabilities to enjoy the same rights as other people. The outlook on disability has changed over time, from something individual-related to a now environment-related impairment. This change meant that it became easier to place demands on society for adaptation and participation for people with disabilities. The Act concerning Support and Service for Persons with Certain Functional Impairments came into force in 1994 to strengthen the status of disabled people, by concretising efforts and establishing that support and special service should be a right for those covered by the law. Personal assistance is one of the initiatives, which is set up in The Act concerning Support and Service for Persons with Certain Functional Impairments. In order to be eligible for personal assistance, the individual must have major and lasting disabilities and need help with their basic needs, § 9 a, § 1. The Act concerning Support and Service for Persons with Certain Functional Impairments. The aim of the initiative is to give the individual freedom to decide if and at what times there is a need for help. The help can be given to both adults and children, as long as the person is not 65 years or older. The preliminary work for The Act concerning Support and Service for Persons with Certain Functional Impairments states that when help is to be given to children, it is primarily children with such severe disability that other help from school, child care and health care is not sufficient, that the assistance is justified. Based on Chapter 51. The Social Insurance Code on assistance compensation states that parental responsibility must be taken into account when assessing personal assistance for children. This means that only assistance beyond what should be covered by a normal parental responsibility justify personal assistance. The problem is that there is no way to determine what is covered by a normal parental responsibility, which is why both administrators and judges end up in a difficult situation when an assessment as such is to be made. Upon closer examination of the legal practice, in the form of a qualitative study, it is shown that some administrative courts mean that parental responsibility may extend beyond a generally developed child. This is because there is a great variety of what is considered normal. At the same time, the Social Insurance Agency believes that no individual differences should be taken into account when assessing personal assistance for children. In my opinion, it seems that, overall, there are difficulties in formulating what is considered normal parental responsibility and not. The precedent goals that exist are far from completed and are usually related to children with multiple disabilities and extensive help needs. It is therefore the responsibility of the municipality and the Swedish Social Insurance Agency, which are decision-making bodies in the first instance, to formulate uniform assessments, in order to achieve legal certainty and predictability. The lack of a method in determining parental responsibility means that authorities have a responsibility to achieve uniform assessments, in combination with a large scope of interpretation. I therefore consider it to be problematic if authorities such as the Swedish Social Insurance Agency, to formulate their own government practice. The design of such practices places high demands on the starting point being always the right one. It is not possible to foresee decisions in individual cases if administrative practice deviates from legal norms. If administrative practice deviates from legal norms, it is not possible to foresee decisions in the individual cases. The Swedish Social Insurance Agency's legal position states that no individual differences should be made in the assessment of personal assistance for children. At the same time, The Act concerning Support and Service for Persons with Certain Functional Impairments is designed to contribute to individual support for the individual. An individual assessment is the prerequisite for a child to receive the care that meets the child's needs.
|
|---|
