| Summary: | Under 2009 uppgick antalet omhändertaganden med stöd av Lag 1976:511 om omhändertagande av berusade personer mm (LOB) till cirka 62 000, varav ungefär 87 procent tillbringade tiden för tillnyktring i polisarrest. Arbetet med att omhänderta berusade tillhör inte kärnan i de polisiära uppgifterna varför det av somliga betraktas som ”ett skitjobb”. Genom LOB följer en befogenhet för polisen att omhänderta den som är så berusad att han eller hon inte kan ta hand om sig själv, utgör en fara för sig själv, eller en fara för annan. Klart står att rekvisiten ensamma är otydliga och att Rikspolisstyrelsen genom förordning givits uppgiften om att utarbeta närmare föreskrifter för hur LOB ska tillämpas i praktiken. Föreskrifterna ger dock ingen närmare vägledning i hur rekvisiten ska tolkas. Syftet med arbetet har varit att genom en teoretisk bearbetning av den rättsliga regleringen och en systematisk analys av empiriskt material närmare studera dels hur LOB kommit att tillämpas, dels huruvida tillämpningen står i överensstämmelse med lagen och grundläggande krav på den enskilde individens rättssäkerhet. Den huvudsakliga frågeställningen i detta arbete är om lagkonstruktionen erbjuder den rättssäkerhet som lagstiftaren sökte värna. Lagstiftarens intentioner vid LOB:s tillkomst och fylleriets avkriminalisering går inte att ta miste på. Vårdaspekten, restriktivitet vid tillämpningen och att omtanken om den enskilde ska vara rådande. Det har visat sig att lagstiftarens intentioner inte alltid får avsedd effekt ute bland rättstillämparna, utan att de skapar en autonom förståelse för hur omhändertaganderekvisiten ska tolkas. Det är med andra ord i huvudsak i kontakten mellan kollegorna som det uppkommer en förståelse för hur texterna ska tolkas. Omhändertagandet ska prövas av en förman, som liksom den ingripande polismannen, också är polis. Den starka kåranda och kollegialitet som är rådande inom poliskåren riskerar att påverka den omhändertagne personens möjligheter att få objektiv överprövning av beslutet. Det finns vidare inget effektivt övervaknings- och sanktionssystem för att uppmärksamma och beivra felaktigheter i tillämpningen av LOB. I Sverige, till skillnad från i Danmark finns inte någon uttrycklig rätt att få lagligheten av ett omhändertagande prövat i domstol. Att införa en sådan rätt diskuterades vid tillkomsten av LOB men infördes aldrig. Utöver frihetsberövandet som sådant kan omhändertagandet också få rättsliga konsekvenser för den enskilde såsom prövning av körkortsinnehav och två års väntan på att få sökt vapenlicens. I det fallet att rättstillämpningen inte sker på ett korrekt sätt drabbas också de felaktigt omhändertagna av dessa konsekvenser. Förutsättningen för att drabbas är att den omhändertagne kan identifieras. Polisen har idag inget uttryckligt lagstöd för att identifiera omhändertagna varför ca en tiondel förblir oidentifierade och således undkommer konsekvenser. Av arbetet följer en slutsats om att LOB och hur den tillämpas är förenad med en bristande rättssäkerhet. Poliserna utgör lagstiftarens förlängda arm och satta att verka i en textstyrd organisation, såsom närbyråkrater i en direkt kontakt med medborgarna, varför de slits mellan olika intressen. Svårigheterna i att kontrollera den praktiska tillämpningen gör att polisen därför tillåts att tolka och tillämpa LOB på ett sätt som inte överensstämmer med lagstiftarens intentioner. De brister som finns i övervaknings- och sanktionssystemet är några av anledningarna till att så kan ske.
|
|---|
