Lagen om företagsrekonstruktion - ett brottsverktyg? : En komparation mellan svensk och finländsk insolvensrätt

• Main Author: Tönnäng, Alexander
• Format: Others
• Language: Swedish
• Published: Karlstads universitet, Handelshögskolan (from 2013) 2019
• Subjects: Insolvensrätt; Företagsrekonstruktion; Lönegaranti; Law and Society; Juridik och samhälle
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kau:diva-72463

Företagsrekonstruktion är ett förfarande som regleras i lagen om företagsrekonstruktion, (1996:764), LFR, och syftar till att rekonstruera livsdugliga företag och således undvika onödiga konkurser. I Finland finns ett motsvarande förfarande vilket kallas företagssanering och det förfarandet regleras i lagen om företagssanering (25.1.1993/47), LFS. Sedan tillkomsten av LFR har antalet konkurser minskat. Organisationen World Bank rangordnar olika länders insolvensrättsliga lagstiftningar utefter vissa variabler där Finland placerar sig över Sverige. I Sverige föreligger det viss problematik i att företag som saknar grund för rekonstruktion utnyttjar LFR:s bristfälliga reglering för att erhålla exempelvis lönegaranti. En aktuell händelse visar på detta efter ett beslut från Ystad tingsrätt mål Ä 2578-18 (Ringduve Taxi) där ett taxibolag beviljats rekonstruktion trots att de inte haft förutsättningarna för det. Syftet med studien är dels att jämföra de skillnader och likheter som föreligger mellan LFR och LFS dels undersöka hur LFR bör utformas och ändras för att inte användas som ett brottsverktyg. Mot bakgrund av studiens syfte är utgångspunkterna Ystad tingsrätts beslut gällande Ringduve Taxi för att påvisa problematiken. Samt ytterligare beslut från domstolar, förarbeten och riktlinjer för att med hjälp av en rättsdogmatisk och komparativ metod diskutera och försöka ge förslag på hur LFR kan förbättra dess vaga utformning. Efter analys och diskussion av ovan anförda material kan jag konstatera att det föreligger en rad likheter och skillnader gällande rekonstruktionsförfarandet i svensk och finländsk rätt. Den finländska regleringen har en annan syn på sin insolvensrättsliga lagstiftning vilket innebär att LFS är mer komplett än LFR. LFS är i större grad preciserad och detaljerad till skillnad från LFR samt att det i LFS finns reglerat ett skadeståndsansvar gällande utredaren. Den största skillnaden mellan lagstiftningarna är möjligheten att hindra en rekonstruktion av ett krisdrabbat företag. Flertalet hinder finns reglerat i 2 kap. 7 § LFS medan det i LFR endast ställs upp ett hinder i 2 kap. 6 § LFR. LFS är enligt mig en lag som Sverige bör hämta inspiration ifrån, tillsammans med utredningarnas förbättringsförslag, vid en reform av lagstiftningen eftersom den är mer komplett och ger svar på de frågor som LFR har. Om Sverige skulle komma att använda den finländska lagstiftningen som förebild vid en reform är det ett steg i rätt riktning som kommer att ändra rekonstruktionsförfarandets status och motverka att förfarandet utnyttjas för ett annat ändamål än det var tänkt. Eftersom fler hinder ställs upp kommer inte företag, som saknar grund, att kunna erhålla statliga medel som de inte skulle fått från början. Det blir således även ett kostnadseffektivt förfarande vilket bör medföra en större attraktion till förfarandet i sig och att fler livsdugliga företag kan fortsätta leva, vilket förfarandet syftar till.