Marknadsföring riktat till barn : Barns skydd vid marknadsföring via Internet

• Main Author: Bernhardsson Vennberg, Emelie
• Format: Others
• Language: Swedish
• Published: Karlstads universitet, Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap (from 2013) 2014
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kau:diva-32989

Syftet med uppsatsen är att utreda om det föreligger en inkonsekvens mellan lagar och regelverk vad gäller skyddet för barn vid marknadsföring. Utgångspunkten i arbetet tar sikte på Internet som medium för att utreda om tydligare regler behövs på området. Metoden som används i arbetet är den rättsdogmatiska metoden som bygger på grundantagandet att rätten består av ett sammanhängande nätverk av rättsregler. Rättsdogmatiken karaktäriseras genom sitt sätt att beakta rättskällorna i viss hierarkisk ordning, den så kallade rättskälleläran. Synen på rättskälleläran varierar och Sverige tycks ha en flexibel syn på rättskälleläran. I uppsatsen behandlas rättskällorna efter den ordning som följer av Peczeniks rättskällelära. Barn och unga tillhör en särskilt utsatt grupp i samhället. Anledningen till att de anses som extra skyddsvärda är att bristen på erfarenhet gör dem mer mottagliga för kommersiella budskap och unga kan inte likt vuxna ställa sig lika kritiskt inför näringsidkarna vinstsyften. Trots det är reklam fundamental för ett fungerade ekonomisk system och det är av betydelse att nå ut även till unga då de är viktiga konsumenter för de produkter de faktiskt använder. De svenska reglerna som tar syfte på marknadsföring grundas i direktivet 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder, direktivet är ett fullharmoniseringsdirektiv och kom till för att underlätta för medlemsländerna genom att röja handelshindren. Direktivet 2005/29/EG tar sikte på att skydda konsumenternas ekonomiska intressen. Dessa regler är implementerade i marknadsföringslagen (2008:486). Egenåtgärderna på området är omfattande och förekommer i form av ICC:s Regler om reklam och marknadskommunikation och KOV:s ståndpunkter om barn och marknadsföring, de fyller en viktig funktion med att fylla luckor som lagen lämnar. Som utgångspunkt skall all marknadsföring vara vederhäftig. Särskilda krav på hederlighet och vederhäftighet ställs då målgruppen är mindre kritisk, såsom bland annat barn. Dessa krav har genom praxis utvecklas till ett förbjud mot att skicka direktadresserad reklam till barn under 16 år, då sådan reklam anses som särskilt påträngande och att barn först i 16 års ålder har möjlighet att själva ingå avtal för de marknadsförda produkterna. De mest välkända reglerna som tar sikte på marknadsföring till barn finns i annexlagen, Radio- och TV-lagen (2010:696) (RTL). Denna bygger på direktivet 2007/65/EG om audiovisuella medietjänster utan gränser, vilket är ett minimidirektiv som tar sikte på att skydda barn ur ett moraliskt och fysiskt hänseende. RTL går utöver direktivet förbjuder reklam i TV som riktas till barn under 12 år, detta på grund av TV:s stora genomslagskraft som kan riskera att påverka barns värderingar och psykiska hälsa. Bestämmelsen går utöver direktivet 2005/29/EG och anses inte stå i strid med direktivets harmoniseringsområde. Det finns inte något generellt förbud mot reklam till barn via Internet, trots att Internet idag är ett viktigt medium för barn. Istället skyddas barn genom flertal olika bestämmelser i lag- och regelverk. Dessa är svåra att överblicka och förekommer på diverse olika ställen. Det görs olika bedömningar av barns skydd i olika former av reklam. I vissa fall föreligger tämligen långtgående skydd och i andra fall saknas specifika bestämmelser, trots det faktum att media idag konvergerar på olika sätt. En mer fördelaktig lösning på dagens reglering torde vara en mer samordnad lagreglering. En lagstiftning bör som utgångspunkt bygga på samma idé om barns förmåga att hantera reklam liksom dess syn på kunskap, oavsett vilket medium det rör sig om, vilket idag tycks saknas.