Besöks inte prästen krävs ett möte med juristen : Om sambolagstiftningens förhållande till arvs- och testamentsrätten

• Main Authors: Vasarainen, Sandra, Hedelin, Christine
• Format: Others
• Language: Swedish
• Published: 2013
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kau:diva-28991

Sammanfattning Sambolagstiftningen i Sverige har till syfte att skydda den svagare parten när samboförhållandet avslutas på grund av antingen separation eller att den ena sambon avlider. Det är en minimilagstiftning där lagstiftaren ansett det viktigt att sambolagen undviker att närma sig regleringen av äktenskap och på så vis bli en äktenskapsliknande samlevnadsform av lägre dignitet. För att reglera sitt förhållande på de punkter där lagstiftningen brister eller samborna önskar en annan utgång än vad sambolagen erbjuder är sambor hänvisade till att avtala.      Familjebildningen har sedan 60-talet genomgått en stor förändring där äktenskap fortfarande är den dominerande samlevnadsformen men är inte längre det enda och självklara valet. Antalet samboförhållanden ökar, samtidigt som en del av de bakomliggande tankarna kring regleringen i sambolagen kan anses föråldrade.      Till följd av att samboförhållanden blir vanligare kommer det här arbetet att behandla sambolagstiftningens förhållande till arvs- och testamentsrätt som är en av de punkter där sambolagstiftningen skiljer sig avsevärt från regleringen av äktenskap. Vid den ena sambons bortgång har efterlevande sambo ingen legal arvsrätt. När den ena sambon avlider tillfaller kvarlåtenskapen den avlidnes arvingar enligt lag och inte efterlevande sambon. Däremot har sambon rätt till bodelning av det som är samboegendom innan arvsrättsliga regler kan aktualiseras. För de fall att tillgångarna är ojämnt fördelande mellan paret i samboförhållandet finns vissa skyddsregler till förmån för efterlevande sambo men de är inte särskilt långtgående.      Önskar samborna att ge en större trygghet till efterlevande sambo vid dödfall kan samborna upprätta testamente. Dock har barn till den avlidne sambon rätt till sin laglott vilket kan benämnas som ett slags garantiarv i det fall att testamente finns. Det innebär att både den avlidnes barn och sambornas gemensamma barn kommer att kunna få ut sin laglott även om samborna testamenterat bort sin kvarlåtenskap till den som överlever den andre.      I både Norge och Danmark har lagstiftaren vidtagit åtgärder för att stärka den efterlevande sambons ställning. I Norge har efterlevande sambo under vissa förutsättningar legal arvsrätt och i Danmark har sambor fått en utökad testationsfrihet vilket gör det möjligt att genom testamente erhålla nästintill all den avlidne sambons kvarlåtenskap.       En annan anledning till varför sambor hänvisas till att själva reglera sina inbördes mellanhavanden, och att sambolagen endast ska fungera som skyddslagstiftning, torde vara sambors olika inställning till varför de väljer samlevnadsformen sambo istället för äktenskap. Vid ingående av äktenskap har oftast paren en gemensam viljeförklaring och vetskapen om den omfattande regleringen som följer av att ingå äktenskap. Vid ingående av samboförhållandet kan viljan att ge skydd till förmån för den andra sambon vara varierande och resulterar i att alla sambopar inte har gemensam viljeförklaring.      Men hänsyn till att alla sambor inte ingår förhållandet med samma viljeförklaring anser vi det inte heller vara motiverat att ge efterlevande sambo legal arvsrätt. Däremot är det enligt vår mening berättigat att ge sambor en större testationsfrihet som får till följd att gemensamma bröstarvingar inte har rätt till sin laglott.