| Summary: | Background: The number of people suffering from myocardial infarction in Sweden is decreasing, despite this the prevalence is high. Being diagnosed with myocardial infarction results in medical interventions, lifestyle changes and eventual pharmacological treatment to prevent relapse. Aim: The aim of this study was to describe patients' experience of life after amyocardial infarction. Method: A literature-based study was used, based on ten qualitative articles. The articles were analyzed in a five step-model, which resulted in three main-themes and sixsub-themes. Results: The results present life after myocardial infarction as difficult to understandand manage. This could be related to their physical and mental changes, which resulted in fear and anxiety that affected their everyday lives through experienced limitations. Fatigue where also a contributing factor in the limitations of everyday life due to energyloss. This was hard to handle without support from both relatives and health care professionals. It was essential to be meet as a unique human and not reduced to a diagnosis. Life became more valuable through the survival and gave the individuals a second chance with different priorities. Some adjusted to the lifestyle changes, while others were reluctant. Returning to work where seen as an indicator for being healthy and a return to life as before. Conclusion: To establish well-being and security through nursing, a holistic approach that is the basis of person-centered care helps nurses to see the individual situation. === I Sverige minskar antalet personer som drabbas av hjärtinfarkt trots detta är förekomsten fortfarande hög och ca 5800 avlider varje år. Hjärtinfarkten medför både fysiska och psykiska förändringar hos den drabbade. Syftet med denna litteraturstudie är att belysa patienters upplevelse av livet efter en genomgången hjärtinfarkt. I studiens resultat framkom det att både män och kvinnor såg situationen och livet efter en hjärtinfarkt som svår att hantera, då både kroppen och hjärtat inte längre upplevdes pålitligt. Detta resulterade i rädsla och oro som begränsade det vardagliga livet. Personerna upplevde att det var svårt att tolka kroppsliga signaler, vilket gav en osäkerhet som resulterade i ångest och katastrof tankar om döden. Detta medförde även att de inte vågade anstränga sig fysiskt. Känslor som ilska, frustration och nedstämdhet upplevdes på grund av den mentala och fysiska utmattningen som var svår att förstå. Personerna kunde inte utföra vardagsaktiviteter i samma utsträckning som innan hjärtinfarkten, vilket resulterade i en känsla av passivitet. Det utrycktes även ett behovav stöd från anhöriga och vårdpersonal för att klara av sin situation och det vardagligalivet. Vårdpersonalens bemötande och agerande var avgörande för hur patienterna förstod informationen som gavs, deltog i rehabilitering och klarade att genomföra nödvändiga förändringar när det gäller ohälsosamma levnadsvanor. Vårdpersonalens förmåga att skapa en trygg atmosfär tillsammans med att se patienten som människa var viktigt för att uppnå välbefinnande. Anhöriga sågs som en resurs för personerna då de kunde avlasta vardagssysslorna samtidigt som de lyssnade, vilket gav trygghet och välbefinnande hemma. Patienter upplevde att familjen satt för höga krav och fick då stödet från vänner. Partnerrelationen kunde påverkas genom den minskade sexuella relationen som grundade sig i rädsla för de fysiska förändringarna och upplevdes svårt att prata om med partnern. Livet efter en hjärtinfarkt beskrevs som en ny chans till livet där nya värderingar uppstod. Personerna upplevde att arbetsgivarens attityd och förståelse för situationen var avgörande för fortsatt sjukskrivning. För att kunna möta patientens unika behov och skapa välbefinnande genom omvårdnad, är personcentrerat förhållningssätt lämpligt för att vidhålla en helhetssyn på patienten och inte bara det fysiologiska tillståndet.
|
|---|
