| Summary: | I den här magisteruppsatsen undersöks genom en hermeneutisk analys hur samhällskunskapsämnets paideia, alltså ämnets innebörd och lära, framställs i det senmoderna samhället. Dessutom genom kvalitativa intervjuer hur gymnasieelever upplever ”en bra” samhällskunskapslärare i samband med ämnets undervisning och vilka förbättringsförslag de ger till sina respektive samhällskunskapslärare. I forskningsöversikt ligger tonvikten på kursplanen för samhällskunskapsämnet, samhällsundervisning i skolan, samhällskunskapsämnets kris, den formativa bedömningen och relationen mellan lärare och gymnasieelever. De teorier som används handlar om det senmoderna samhället, språket som en viktig faktor för den kommunikativa relationen i undervisningen, den pedagogiska relationen som en kommunikativ relation och motivet för individualisering. Syftet med denna studie är att undersöka samhällskunskapsämnets paideia, alltså ämnets innebörd och lära utifrån vad som lyfts fram i forskningsöversikt. Dessutom via intervjuer belysa hur gymnasieelever upplever en “bra” samhällskunskapslärare i samband med ämnets undervisning. Respondenternas svar varieras på grund av att de aktuella gymnasieeleverna har haft olika erfarenheter samt samhällskunskapslärare under sin skolgång. Diskurser som verkar vara intressanta här handlar om samhällskunskapsämnets paideia, alltså lära, kunskap, makt, lärande, ansvar, relation, professionalism och det senmoderna samhället. Resultatet visar att samhällskunskaps paideia har en flertalig definition, vilken läran och undervisningen också befinner sig i ständig förändring. Dessutom visar resultatet att de tillfrågade gymnasieeleverna har olika perspektiv på hur ”en bra lärare” ska vara och föreslår olika förbättringar i undervisning, metodik och undervisningsstilar.
|
|---|
