| Summary: | Det är vida känt att psykisk ohälsa är ett aktuellt och ökande problem. Däremot finns det en grupp människor som är starkt knutna till detta fenomen, men som inte uppmärksammas - de anhöriga. Denna kvalitativa och fenomenologiska studie ämnar att skildra hur det är att vara anhörig/informell vårdgivare till någon med psykisk ohälsa, vilka förväntningar de har på sig, samt hur de upplever samhällets stöd. Utifrån teorin om roller och stigma intervjuades tio anhöriga runt om i Sverige för att besvara studiens syfte och frågeställningar. Under analysen uppstod sju teman: upplevelse av vardag, att stötta den närstående, påverkan på den anhörige, roll, eget stöd, omgivningens bemötande och nöjdhet med stöd. Resultatet åskådliggjorde att deras vardag begränsas och att de kunde uppleva oro, skam/skuld, utmattning och bristande aptit. Vidare tar de mycket ansvar och stöttar sina närstående genom samtal och fysisk närvaro. Bemötandet från omgivningen var mestadels positivt, men även negativt. De anhöriga hade också flera självhjälpsstrategier, varav några fick stöd från vänner och/eller sökte hjälp av vården. Det samhälleliga stödet var både bra och dåligt. Slutsatsen är att det är mycket jobbigt att vara anhörig och vården behöver göra mer för dem än vad de gör nu. === It is widely known that mental illness is a current and growing problem. There is however a group of people who are strongly connected to this phenomenon that do not receive enough attention - the relatives. This qualitative and phenomenological study aims to describe what it is like to be a relative/informal caregiver to someone with a mental illness, which expectations they have on them and how they perceive the support from society. Ten relatives from Sweden were interviewed to answer the purpose of the study and the research questions. During the analysis seven themes emerged: experience of the situation, to support the dependant, impact on the relative, role, own support, the treatment from others and satisfaction with the support. The result revealed that the relatives’ every-day life becomes restricted and that they could experience worry, shame/guilt, exhaustion and a loss of appetite. They also take a lot of responsibility and support their dependants through dialogues and being there. The treatment from others is mostly positive but it can also be negative. The relatives also have several self-help strategies, where some get support from friends and/or seeks help from the health care. The social support is both satisfactory and dissatisfactory. The conclusion is that it is very burdensome to be a relative, and that the healthcare should do more for them than they are currently doing.
|
|---|
