Vad har Jungs arketyper med musik att göra?

• Main Author: Alsing, Hans-Jörgen
• Format: Others
• Language: Swedish
• Published: Högskolan i Gävle, Ämnesavdelningen för kultur- och religionsvetenskap 2009
• Subjects: jungiansk psykologi; Carl Gustav Jung; vaggvisa; symbol; arketyp; tonsatt rörelse; dansknytningens arketyp; musikterapi; dans; dansterapi; arketypteorin; Religion/Theology; Religionsvetenskap/Teologi; Psychology of religion; Religionspsykologi; Music; Musikvetenskap; HUMANITIES and RELIGION; HUMANIORA och RELIGIONSVETENSKAP
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hig:diva-3638

Ansatsen på denna uppsats är att undersöka om de går att identifiera arketyper enligt de förutsättningar Carl Gustav Jung anger i musik och vilka krav som ställs för att arketyperna ska framträda. Författarens ambition är också att se om de presenterade resultaten kan användas som förklaringsmodell till de fenomen som bland annat uppträder i musikterapisituationer. En betydelsefull utgångspunkt för arbetet är att undersöka om vaggvisan kan betraktas som en symbol i jungiansk mening och därigenom fungera som en länk till det kollektiva omedvetna. För att vaggvisan ska få sin numinösa laddning krävs emellertid att tre krav är uppfyllda: Först och främst krävs att utövaren (föräldern) är helt och hållet närvarande i situationen. Den musik som produceras måste innehålla arketypiska element. Mottagaren måste känna sig utvald. Utifrån det material som presenteras kan vaggvisan accepteras som en symbol i jungiansk mening, vilket också banar väg för att lansera en arketyp som författaren kallar: ”Dansknytningens arketyp”. Utgångspunkten för denna arketyp är att betrakta musiken som tonsatt rörelse och att vaggvisan i sin djupaste mening har en starkt anknytande funktion. Fenomenet uppstår sannolikt också i andra musiksammanhang och genom att närmare se på vad i musiken som appellerar till det arketypiska blir det möjligt att finna flera argument för att acceptera musiken som bärare av arketypiska budskap. Musiken besitter ett antal lekande funktioner och läkande egenskaper som inte tillmäts något större värde av det rationella samhället. Med en större förståelse för hur det kollektiva omedvetna påverkar oss människor och vilken betydelse musiken skulle kunna ha i sammanhanget öppnas kanske vägar för ett samhälle i bättre balans mellan det verbala och existentiella. Avsikten med denna uppsats är kanske pretentiös men genom att belysa denna problematik och tydliggöra att människan och musiken är en odelbar helhet går det kanske att ta ett steg i den riktning jag önskar.