| Summary: | Syfte: Syftet med studien var att beskriva effekten av motiverande samtal (MI) på livsstilsförändringar och kliniska värden hos patienter diagnostiserade med eller i riskzonen för, utveckling av hypertoni, typ 2-diabetes och/eller fetma samt att granska artiklarnas undersökningsgrupp utifrån aspekterna könsfördelning, antal deltagare, poweranalys och bortfall. Metod: Studien hade en deskriptiv design och baserades på 15 vetenskapliga RCT-studier. Resultat: Resultatet visade varierad effekt av MI på de olika utfallsmåtten, och studier där inga signifikanta effekter kunde påvisas var överrepresenterade. Kostvanor och HbA1c visade sig svårt att förbättra med MI, däremot visade MI signifikanta effekter på ökad förståelse hos patienterna, förbättrad egenvård och den upplevda egenförmågan, nöjdhet och minskning av oro. MI påvisade någon effekt i tio av 15 studier. Slutsats: Förbättringar i utfallsmåtten fanns både i interventions- och kontrollgrupp. Inga resultat visade något negativt utfall av MI-effekten, däremot var den positiva effekten varierande. Fler studier bör göras för att fastställa inom vilka populationer och utfallsmått MI har bäst effekt och varför, samt hur MI kan tillämpas för att åstadkomma önskad effekt. === Aim: This study aimed to describe the effect of motivational interviewing (MI) on lifestyle changes and clinical outcomes in patients who are diagnosed with, or at risk of developing hypertension, type 2 diabetes and/or obesity and to review articles survey group from the viewpoint of gender, number of participants, power analysis and dropouts. Method: The study’s design was descriptive and based on 15 peer reviewed RCT studies. Result: The effect of MI varied, however most studies did not achieve any significant effects. Diets and HbA1c seem difficult to improve with MI, but MI had significant effects on improved understanding of the patients, self-efficacy and self-perceived ability, satisfaction and reduction of anxiety. In general, MI showed at least some effect in ten of the 15 studies. Conclusion: Improvements in outcome measures in both intervention and control group were presented. None of the results showed a negative outcome due to the MI effect, however, the positive effect varied. Further research is recommended to establish within which populations and outcome measures MI is most effective, and why. Research should also be conducted to find out how MI should be provided to achieve best effect.
|
|---|
