| Summary: | Sju gårdar i Hälsingland blev sommaren 2012 världsarv. Syftet med det här arbetet var att studera hur världsarvsutnämningen påverkade gårdarna ur ett byggnadstekniskt perspektiv. Av vikt var att se om villkoren ändrades för byggnaderna i lagens mening i fråga om bevarande och vid eventuell ändring. Det var också av intresse att se om ägarna till gårdarna i och med utnämningen kände sig hindrade att sköta gården som de ville. Undersökningen grundade sig på en enkätundersökning som gjordes bland gårdsägarna och studier på väsentlig litteratur. Berörda myndigheter kontaktades också för att se hur de jobbat med utnämningen av det nya världsarvet. Den slutsats som nåddes efter avslutade undersökningar var att ingen skillnad gjordes, i lagens mening, mellan den byggnadsminnesstatus gårdarna redan innehade och den världsarvsstatus de nyligen fått. De lagar och förordningar som gällde i Sverige berörande vård av kulturminnen levde upp till de krav som ställdes av UNESCO. Gårdsägarna kände sig inte hindrade att sköta gårdarna som de ville utan såg endast med tillförsikt på utnämningen. === In summer 2012, seven farmhouses in Hälsingland were nominated to Word Heritage. The aim of this essay was to study in what ways the World Heritage nomination has affected the farmhouses from a perspective of architectural engineering. One important aspect was to find out if the legal conditions were changed in regards to conservation and modification. Another interesting issue was to see if the farmhouse owners felt restrained in the attendance of their farmhouse because of the nomination. The essay is based on a questionnaire conducted among the farmhouse owners, and studies of relevant literature. Affected authorities have also been contacted, as a means of finding out how they have been working with the nomination of the new World Heritage. The conclusion made after finishing the study was that no legal changes can be observed when comparing the farmhouses former status as listed buildings and their new World Heritage status. The Swedish laws and regulations regarding cultural heritage management were corresponding with the UNESCO demands. The farmhouse owners did not feel prevented from attending to their farmhouses, but had merely a positive attitude towards the nomination.
|
|---|
