| Summary: | Av de kvinnor som genomgår vaginalförlossning drabbas 85% av förlossningsbristningar, och följderna av dessa kan variera från lätta besvär till svåra komplikationer. En förutsättning för att kvinnan ska få rätt behandling är en korrekt diagnostik. Majoriteten av bristningarna handläggs av barnmorskor, och tidigare forskning har visat att kunskapen och kompetensen inom området varierar. Studiens syfte var att kartlägga svårigheter i barnmorskors arbete med att undersöka och bedöma vaginalbristningar efter förlossning. En enkätundersökning med barnmorskor som handlagt 72 förlossningar på en mellanstor förlossningsklinik vid ett svenskt sjukhus genomfördes under en period av 7 veckor. Resultatet visade att de vanligaste hindren vid granskning av bristningar var blödning och smärta hos patienten och de vanligaste svårigheterna var att identifiera strukturer och vävnader i bristningen. I en fjärdedel av fallen tog handläggande barnmorska stöd av kollega eller läkare, och några barnmorskor skattade sin kunskap och kompetens inom området som otillräcklig. Behovet av kollegialt stöd och av fortbildning och träning uttrycktes hos barnmorskor med både kort och lång erfarenhet. Det finns ett behov av fortsatt forskning om blödning som hinder för bedömning av förlossningsbristningar och av utvärdering av smärtlindringsmetoder. === Of all women undergoing vaginal birth, 85% sustain some form of perineal trauma and the consequences vary from smaller problems to severe complications. An accurate diagnosis of the trauma is necessary for it to be adequately treated. A majority of the perineal and vaginal ruptures are managed by midwives, and earlier research has shown that there is a considerable variation in midwives knowledge and skills concerning perineal trauma. The aim of this study was to explore difficulties in midwives examinations and assessments of perineal trauma following vaginal birth. A survey with midwives attending 72 births within a medium- sized Swedish birth-clinic, was conducted in a period of 7 weeks. The most common obstacles in assessing perineal ruptures, were the patient ́s bleeding and pain. The largest difficulties in assessment were identifying the structures and anatomy within the rupture. In one case out of four, peer support from midwife colleague or doctor was sought, and there were cases of midwives estimating their competence as non-sufficient. The need for peer support and continuous training and education was expressed in cases with midwives having short and long experience. There is a need for further research in the focus on bleeding as an obstacle in assessment of perineal trauma, and a need for further evaluation of the anaestethical methods used in management of them.
|
|---|
