| Summary: | Bakgrund: Patienter med självskadebeteende utsätts för bristande bemötande och stigmatisering, såväl av allmänhet som av hälso- och sjukvården. Med ett bristande bemötande och stigmatisering kan patientens lidande öka, vilket är paradoxalt då hälso- och sjukvårdens syfte är att minska lidande. Som omvårdnadsteoretisk ram användes Katie Erikssons teori om lidande. Syfte: Syftet med studien var att beskriva upplevelser av stigmatisering inom hälso- och sjukvården hos personer med självskadebeteende. Metod: En kvalitativ induktiv studie med fenomenologisk ansats genomfördes genom att djupintervjua tre deltagare om deras upplevelser av stigmatisering inom hälso- och sjukvården.Resultat: Tre rubriker framkom vid dataanalysen: Nedvärderande och fördömande, misstroende och förminskande samt oförstående, obekräftande och kunskapsbristande. Resultatets essens lyder: Stigmatiserande bemötande inom hälso- och sjukvården är att behöva utstå nedvärderande kommentarer, fördömanden, att bli misstrodd och förminskad, att inte bli förstådd eller bekräftad, vilket leder till att den stigmatiserade får ett ökat lidande, anklagar sig själv, skäms och tappar hoppet. Slutsats: Stigmatisering av personer med självskadebeteende sker inom hälso- och sjukvården och leder till ett ökat lidande. Det räcker inte med ökade teoretiska kunskaper i ämnet, utan det behövs även träning i hur dessa kunskaper ska omsättas, då bemötandet riskerar att försämras när personalens egna känslor tar överhanden.
|
|---|
