| Summary: | En viktig grundsten i designandet av ett nätverk är routingprotokoll. Då allt fler nya applikationer kräver internetaccess och nuvarande nätverk byggs ut är det viktigt att nätverk kan nå konvergens så fort som möjligt. Routingprotokoll utgör ett sätt för routrar att kommunicera med varandra och utbyta information om hur de på bästa sätt kan skicka trafik mellan en källa och dess destination. Routingprotokoll beräknar detta på olika sätt och har olika hastigheter. På grund av routingprotokollens vikt ville vi undersöka hur snabbt protokollen OSPF, EIGRP och RIPv2 hanterar problematiken som uppstår vid en bruten länk i ett nätverk. Undersökningen av detta skedde i tre scenarier som är ofta förekommande i dagens samhälle, spel-scenarier, röstchatts-scenarier och strömningsscenarier med hjälp av verktyg som tracert, ping, debug-kommandon och stoppur i en labbmiljö som alltid var konstant. Resultatet visade att OSPF är det långsammaste protokollet i alla scenarier att nå konvergens efter att en länk hade brutits och trafiken var tvunget att ruttas om. Detta beror på grundinställningarna eftersom dessa innehåller många fördröjningsintervaller för att skapa ett stabilt nätverk. Dessa intervaller kan man ändra för att skapa ett nätverk som snabbare når konvergens men på bekostnad av stabilitet. Protokollen EIGRP och RIPv2, vilka var näst intill identiska i sina hastigheter, var minst dubbelt så snabba som OSPF i alla scenarier. Slutsatsen som vi kan dra är att man ska testa protokollen i verkligheten i sin miljö, framförallt OSPF som kräver en hel del inställningar utöver grundinställningarna, beroende på om man är ute efter ett stabilt nätverk eller ett som uppnår konvergens snabbt. RIPv2 och EIGRP är i små nätverk tillräckliga i sina grundinställningar för att få ett nätverk som uppnår snabb konvergens.
|
|---|
